Varför så? För alla gånger du inte låtit mig andas! För de gånger då du satt andra före mig och struntat i mitt värde. När du inte trott på mig utan behandlat mig som luft. För de gånger du bara stuckit och lämnat mig ensam kvar. När du inte brytt dig, bara följt strömmen och inte lyssnat på mig. Vridit till ansiktet för att stoppa lustiga grimaser som försökt leta sig fram. Inte låtit mig få prata till punkt när jag väl fått ordet. Skyller på annat istället för att ta tag i saken. Glatt skålar med det där sista glaset när kvällen lider mot sitt slut. Säger att det där rinner av när det ändå kommer tillbaka. Ser till att en axlar för mycket istället för att tänka på ens eget bästa. Ältar alla fel om och om igen. Sliter mig isär istället för att låta mig få växa i lugn och ro.

Du brukar se mig som ett offer och tycka synd om mig istället för att hjälpa mig på fötter. Sparka undan alla stöd för att se om jag verkligen kunde gå själv. Inte låta mig koppla av där i soffan en stund mitt på dagen. Inte låta mig tro att jag hade någon chans när det fanns tusen möjligheter. Alltid hålla mig i en konstant osäkerhet.

Som att din förmåga att tycka om mig vore något fullkomligt ouppnåeligt. Du håller mig för att kunna ha någon under dig. Låtsas att jag är viktig när det egentligen handlar om att mätta dina behov. Sedan en vänlig gest för att du faktiskt behövde mig.

Tur att du ändå benådat mig emellanåt genom att falla i tanklöst lättsinne. Skrattat åt allt det banala vi måste låta vara. Låtit vansinnet sakta försvinna bort i sömn för att återfödas i förnuft.

När du i tysthet visat det som är åtråvärt hos andra istället för att lyfta det hos mig. Visat att det som gjorts aldrig dugt fullt ut.

Hur länge ska vi hacka i sten?

Tack David! för att du varit en så schysst kompis. (ironi).