Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ringen och uti mossen

Jag fick aldrig tillbaka ringen, den försvann
uti mossen efter att nån hade lagt en kudde
över min mun utan att jag hade gjort nåt ont.
Vid Härlanda tjärn i en dunge var det relativt mysigt.
Solen sken. Så plockade jag fram min matsäck.
Kaffe och wienerbröd.
Smarrens, trots allt.
Om jag inte hade råkat påstå nåt konstigt?
Var det för att jag var lika frånvänd som i En kvinnas doft?
Där den blinde löjtnanten sökte sällskap.

Så såg jag en upplevelse från ett annat liv
i New York 15 år tidigare.
Nåt om en författare på 50-talet
som åkte svarttaxi och sköts i buken
bara för att han hade varit öppenhjärtlig nog
att hitta på saker till hans egen nackdel.
Det förstod han helt plötsligt, när det small.
Sedan föddes han till Mig 1968.

Löjtnanten är verklig och nåt helt annat än blind.
Han är androgyn, likt Animus och Anima.
Kortväxt, något längre än en dvärg.
Gulaktig olivgrön hud. Snaggat metallgrått hår.
Han vill helst inte tro på hennes översinnliga
förmågor, därför att de kan avslöja honom, så nu
jagar han henne på vägarna med en lafette
tripod i sin ena hand. Hon såg den i backspegeln.
Två gånger, en gång tätt bakom och en gång
på behörigt avstånd.
>>Jag ser dig>> så tryckte hon lätt på bromspedalen.
Gärningsmän ska man alltid se.
Hur blir det då?
Rött, bägge ser rött, varför han inte ger sig
och erkänner efter så många år, därför att
hon ska akta sig för hans inbillade ädelhet,
den är lika död som begraven.
Det här är ingen allegori, ingen bildverksamhet,
ingen saga utan det är en farlig verklighet med ett
öppet slut. Så fortsätter väl berättelsen nån annan gång.
Så nu sitter jag med ett litet skratt i halsgropen,
för vad ska jag annars kunna göra?




Övriga genrer av frun
Läst 178 gånger
Publicerad 2016-07-20 21:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

frun