O. det gör så frätande ont i en djup själs närvaro i tiden

när vänners liv far förbi i bara ett svep

som ett enda vingslag ifrån en kolibri

likt ett svart skynke som fladdrar till i den

lilla lilla lilla brisen som kallas för LIVET

som det sista andetaget ifrån en döende.

Och plötsligt så är det bara slut på en evigt lång

vänskap och kärlek jag burit på likt en

mor som bär på ett barn genom

genom krig och elände.

Men det gör först riktigt ont

när man upptäcker att man bara bytt ut det

mot ny och ännu mer spännande bekantskap

och bara glömt det gamla goda som var

och man är kallhamrad... men

borde skämmas.

Man skall minnas

för allt roligt vi haft tillsammans

och hur vi ställde upp för varandra

hur vi älskade vår kamratskap.

Vill ju att vi skall kunna mötas igen

till samma skratt till samma glädje

till samma kärlek vi bar på och till

samma sorger vi delade och dog till

låt oss upprätthålla

det vi älskade och det vi hatade

låt oss dö

med värdighet

allt handlar om att

Älska..

Med kärlek besegrar vi allt

även Döden.

Lasselove.