Att förtrolla någons kinder rosenröda,
är på något sätt vackert.
Att krossa hjärtan gör alltid sådär smärtsamt ont.
Att bära skulden,
till det där,
allt och ingenting,
det,
är alltid lika svårt.
Jag saknar en verklighet,
som inte längre finns.
Jag blundar,
minns allt som var då
( jag tror att det känns okej fortfarande, i detta nu).
Mitt liv,
en evighetskarusell som väntar på att spåra ur,
brista totalt,
spricka sönder, bara dö.
Samtidigt, som jag vill leva,
såhär mycket,
som jag aldrig gjort förut.
Solen har gått i moln,
jag väntar på regn.
Jag är en obotlig romantiker,
som tror att myntet jag singlat ner i brunnen,
faktiskt gav mig precis det jag önskade.
Smaken i min mun,
smakar fortfarande bra,
den är liksom,
du och jag.