Snart får dagen höst och rönnbären beskriver om
vintern blir kall, det blir den nog, bara snön lägger sig
blir den så pass ljus också att vägarna lyser upp våra ögon.
Flickan från mellersta Sverige har små fräknar, redan en
liten fröken. Hon talar med en ekorre, strör ut hasselnötter
på marken och kinderna har myntrunda yviga kinder.
Plötsligt faller hon omkull på cykeln och skrapar upp knät.
Grannflickan gör rent såret, räknar stenarna och gruset
desinficerar det blödande. De bekantar sig och blir vänner
för ett tag. På parkträden ser de hur någon kramat barken,
ristat in ett ärr så att stammen faller framåt mot marken
till slut mot döden. Tabu, den talar man inte om.
Så pekar flickorna mot ärret, så sorgligt ändå att kronorna
vissnar och att det inte finns några minnen efter dem.
Men det finns det efter oss. Många minns oss.
Staren kvittrar på kyrkogårdarna och mystiskt
på alla sätt, löven får ett skimmer från andra sidan.
Döda har en historia att berätta om oss själva, att vi
bör lyssna på det som finns någonstans inom oss.
Men inte utan musik till för tröst.

Augusti känns tyst nu, undrar vem som är
sömnig egentligen. Olga har varit i farten igen,
tagit tag i drömmen om att bli rockstjärna.
Idag sjöng hon Van Morrison Into the mystics,
om någon skulle betala inträde, grannen kanske
eller trädkronorna som fått vind i segel.

Sommaren har varit varm, dimmorna kommer snart
som de ska för att skydda oss, medan vi tycker att de
är alltför långtråkiga, därför att de skyler att ljuset
uppfyller oss, när vi mäter de längre dagarna.
Ögonmått, ristan i barken uppmäter 15 cm,
det hade kunnat vara jag eller du.
Att kramarna aldrig försvinner.