I en ödslig sjukhuskorridor
finns det en bortglömd själ.
Ensamhet är som ett öppet sår
när man blir sina tankars träl.
Det är ingen som hälsar och ingen som ser,
hur mycket man än bara bönar och ber.
Så fortsätter livet, år efter år,
och i tystnad så tar man ett sista farväl.