I stäv
Stick i stäv, retar det oävna vinden som drar sin hand genom bambun äpplen i klasar mot en vägg/ tar emot det hårda. Bara så. Ljudet, det dova i en röst. Slöjmolnen ovanför. Svalorna är borta. Igår var de här, för snabbmat seglande. Hur du hummar. Som humlan i den röda stockrosen hittat rätt med sin tunga.
– Men adjö, då. Vi hörs igen. – Jag har jord mellan tårna.
Och rosen, den blå, har den blommat färdigt för i år? Bolltisteln står kvar med sitt yviga huvud och röllekan. Min är ceris. Är fjärilsbusken ett svar i sig när alla ögon är borta och inte längre ser på? Jag saknar kaprifolens läppar på min näsa och pionens flyktiga skratt. Vinden drar hösten längs min rygg, en fuktig överton av hopp. Hibiskusens knoppar, nog brister de snart blottar sitt hjärta för oss alla att se. Slår ut i purpur. Oron för det tysta spränger i mitt bröst. De ihåliga har fallit till marken, ligger i myskmadran alldeles bredvid. mina ögon är torra av tårar/ finns ingenting.
Hur sen dagen sväljer sitt hål, virar sina armar om mitt liv och låter mig lyfta. Tryggt. Högt över havet ser jag på.
– Se, svalorna är tillbaka.
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Kozo
Läst 430 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2016-08-06 12:54
|
Nästa text
Föregående Kozo |