Så ung, och hela livet framför dig, du var ju alltid glad. Men ofta du satt ensam på rummet, lyssnade på musik, vi anade aldrig vad. Natten då du dog, kände jag en inre förmaning. Att ta mig till platsen där du dog, jag vet inte varför, har ingen aning.

Min hjärna gav mig signaler att cykla dit, minns att jag upprepande tjatade dessa ord. Jag sov inte ens hemma då, när telefonen ringde, med beskedet att du lämnat denna jord.

Jag visste redan, fast ändå inte, varför jag kände så. Var det en sista hälsning, med ett hej då? Vad hade hänt om jag tagit mig dit, kanske kommit försent, och mött dig precis när du dog? Det var den 7 augusti, på natten, när du livet av dig tog.

På begravningen kunde jag inte gråta, allt var som en dimma. Jag var helt borta, förstod ej sorgens timma. En urna i jorden sattes, och vi tog farväl av vår bror. Men tankarna om VARFÖR, för alltid i minnet gror.

Många år efter din bortgång, föll tårar ner för min kind, och sorgen fick äntligen sin gång. Nu kan jag t.o.m. lyssna på din favoritmusik, utan att gråta floder till en viss artists sång. Fattar inte att du är borta, kan fortfarande, fast lite otydligt, minnas din röst. 29 år och 15 dagar sen du dog, på tidig höst.

En sprallig "clown" du var, och fotboll var ditt intresse. Minns när du hyrde en trumpet och mig med "oljud" väckte, det var min bror i sitt esse. Visst bråkade vi, som syskon gör ibland, Men du var "svår" att lära känna, trots våra blodsband.

Denna dag, den 7 augusti, skulle du ha varit 48 år och 15 dar. Undrar ibland hur ditt liv hade sett ut, om du hade funnits på jorden kvar. Sorgen går aldrig över, i mina tankar du finns. Jag ser bl.a. på bilder av dig, och min bror jag för alltid minns.

Vila i frid R.I.P min broder 1968-07-23 -- 1987-08-07

Bild från nätet - okänd.