Tiden som stannar till här hos mig har en historia långt
innan jag föddes. Ödet kände till mig och därför
existerade jag i den tid som var osynlig. Men det
var i form av kemier, atomer och molekyler.
Så förvandlade jag mig i detta liv med mina minnen.
För min kärlek till livet och för mina små kvällsdialoger.
Tiden vet inte allting på förhand och man får hantera
sig själv. När flickan hoppade hage och kom till tredje
rutan för att lyckas vakna till och slita sig.
Juridiskt sett är lagen på offrens sida, förutom att det
är farligt att inte vara försiktig. Etiskt sett är det
rentav smaklöst att skuldbelägga ett offer.
Om det var trevligt att hoppa hage?
Vara ett lekande barn i ett väluppfostrat liv,
som kräver mer försiktighet. Människobettet
är det farligaste bettet. Att jag ändå i mitt nästa
liv ständigt känner onödig skuld från mitt förra liv.
Så att jag måste sjunga rockballader om kvällen,
gärna utanför ett fönster hos någon som jag tycker
om och känner förtroende för. Lite udda att göra så förstås.
Musiken är jazzig, Fly me to the moon.
Ett liv är fostran hela livet. Nåväl, jag är ändå rädd för
att förlora och har en stark drivkraft, att man ska få
vinna sitt liv. Det skulle jag gärna vilja. En vän
brukade säga till mig, att det var synd, att man med sin
präktiga enfald inte kommer någon vart. Men för att vinna
sitt liv måste man kämpa och gör man inte det så finns det
en orsak, som säkert inte är alltför behaglig i denna
grymma värld.