I åttan började det, som jag minns. Morfar gick bort, mormor blev sjukare och hon stod utan jobb.
Jag gick ifrån att vara världensbästa dotter till att vara en hora, ett emo och allt annat, under några dagar. Ofast tre. Det var då hon låg och grät i sitt rum. Det var då hela världen var gjord på onska.
Sen blev det bra igen. Efter tre dagar, ja då var de bra igen.

Sen en dag, sover hon för länge, och när hon väl vaknar märker man direkt. Något är fel på hennes tonläge. Och då börjar proceduren igen.
Det slutar inte göra ont

Kan mamma bli självmordsbenägen, snälla mamma. Kan du inte bara säga orden "jag tänker ta livet av mig". Snälla mamma kan du inte ta en överdos, snälla mamma kan du inte leka med knivarna framför oss. Snälla mamma kan du inte hota med självmord, på riktigt.
Snälla mamma, ge oss en anledning till att ringa psykakut. Snälla mamma ge oss en anledning till att få dig inlagd. Snälla mamma kan du inte göra det, snälla mamma låt oss slippa ha dig här, bara just nu.

Men det blev aldrig så. Mamma sa att hon ville dö, men hon var hemma och inte direkt självmordsbenägen. Hon orkade inte leva, men det verkade inte mer än så. Och jag visste inte.
Kan jag ringa nu?
Är det dags att ringa ambulansen nu?
Är det dags för LPT nu?
När ska jag ringa?

Med tvångstankarna som själv hängde så vågade jag inte. Jag var själv rädd för allt. Rädd för att göra fel, rädd för att ta upp någons plats. Och var det verkligen nödvändigt, att ringa alltså? Kanske behöver någon det mer. Kanske finns någon som istället borde ta platsen. Istället för hon. Kanske finns det en familj som har ett större helvete än mig. Ja, men så är det nog. Visst finns det.

Mamma blev inlagd en gång. Men jag ville inte besöka. Inte för att jag var rädd, inte för att jag inte ville. Utan för att ja, jag vågade inte. Inte pga rädsla av vem man skulle möta, utan rädsla av att göra fel där. Tänk om jag förstörde något? Tänkte om jag dödade någon? Tänk om jag gjorde något jag inte borde?

Mamma var sjuk, ibland. Lite då och då. Ja inte allt för ofta. Det kunde gå långt mellan gångerna, men de kom ändå, och de försvann. Ett mönster hittades. Mamma blir sjuk när hon gjort mycket saker, träffat folk på helgen. Då tar energin över, och hon ligger åter och gråter på söndagen. Då upprepar sig historien och mamma orkar inte mer. Mamma hatar oss. Mamma hatar hunden. Mamma och pappa ska skiljas. Och Natalie, hon är en hemsk unge. Äcklig unge. En unge som inte borde ha fötts. Fy dig Natalie.

Det slutar aldrig göra ont.

Jag ringde till psykakut en gång. Gjort det senare i livet, för att få prata med en vuxen. Det gick inte bra alls.
"Mamma skriker och bankar i väggarna och jag vet inte vad jag ska göra"
"Vad tycker du att vi kan göra då?" svarade sjuksköterskan.
Ja jag vet inte. Vad kan ni göra. Något? Kan ni hjälpa mig. Snälla. Få henne att sluta. Ta henne, jag vill inte ha henne. Inte just nu.
"Nej ni kankse inte kan göra något" sa jag och la på.

Det slutar aldrig göra ont.

Jag kunde stänga in mig på rummet. Och det gjorde jag. Men då kom hon upp för trappan och knackade på dörren. Försökte komma in på mitt rum. Speciellt om hon märkte att jag hade ringt någon.
Ringde jag pappa var jag dum. Ringde jag farmor, var jag ännu dummare. Jag var en feg jävel.

Det slutar aldrig göra ont.

Det har hänt. Att mamma tänkte ta livet av sig. Nästan. Hon gjorde det nästan. Hon sa till mig att hon skulle gå någonstans. Eller ja att hon skulle gå. Hon svarade aldrig på vart. Hon sa bara att hon skulle gå. Jag bad henne ta med hunden (för då måste hon komma tillbaka). Men nej, hon skulle gå. Hon hade inget liv i blicken.
Hon kom halvvägs berättade hon senare. Halvvägs ner till tågstationen, men vände. För att hon ville se mig bli sjuksköterska. Bland annat.
Va skönt. Äntligen. Mamma hade faktikst lagt upp planer på riktigt. Tack vem det än är som fick detta å hända. Nu kan vi ringa. Nu kan vi ringa på riktigt.
Slutade med att hon hamnade på akuten. Fick ligga på en bår i 24 timmar. På akuten. Jaha.

Det slutar aldrig göra ont.

Det har hänt. Att hon planerat självmord, kanske på riktigt, eller på låtsas. Lagt fram tabletter och sagt att hon hade svallt alla. Hade hon gjort det? Jag vet inte.

På senare tid, fick hon portionspåsar. Det stod datum och medicierna var i sina påsar för respektive dagar. Vilket gjorde att jag kunde kolla henne. Så jag började. Jag räknade, försökte se om hon hade missat någon tablett.

Det slutar aldrig göra ont.

Så fort mamma sov för länge, blev jag rädd
Så fort mamma blev sur, blev jag rädd
Så fort mamma skrek åt mig, blev jag rädd
Var det dags för demonen att komma tillbaka?

Det slutar aldrig göra ont

Numera bor jag inte hemma längre. Men det har inte slutat.
Jag oroar. Jag drabbas fortfarande av hennes perioder. Är fortfarande hemsk.

Julafton var ett helvete.
Min, brosans och pappas mobiler gick på högvarv. Det ringde, det smsades och meddelanden bestod av äckliga saker. Hur hemska vi var, för att vi inte firade med henne.
Pappa och mamma i samma rum på julafton, nej tack.
Och nej, vi lämnade inte henne så. Hon hade vänner. Hon har vänner.
Men hon gör likadant som hon gör med mig. Jag vet inte, kanske får jag ta en svåraste biten, kanske får pappa, kanske får brosan.

Men det jobbigaste just nu är.
När hon skriver till mig på facebook.
(Hennes enda sätt att kontakta mig på, då jag fått byta nummer pga henne)
Och pratar med mig, som att allt är bra. Som att jag är världens bästa dotter.
Men sen, plötsligt. Kan jag inte längre skriva till henne. Kan jag inte berätta om hur min dag har varit och vad jag har sytt.
Plöstligt, har jag förlorat min mamma igen.
Sen kommer hon där.
Kanske en vecka, eller två. Och skriver till mig igen. Då är allt bra. Då är jag värd att älska igen.
Tills nästa gång. Då blockerar hon mig igen. Utan förvarning.
Eller så får jag blocka henne. För att jag inte längre är värd att älska enligt henne.
Eller för att hon innan skiljsmässan skrivit massa till mig. Om hur mycket hon hatat min pappa. Vilket äckel han är.

Det slutar aldrig göra ont.
Och nu gör det ont.
Tänker på allt jag vill skriva till henne.
Hör hur kompisar åker iväg med sina föräldrar.
Drar hem till de och äter.
Går ut och shoppar.
Mamma, kom tillbaka snart. Snälla