Vi är två mammor som lutar
dras till varandra magnetiskt
i jakten på tröst
blir sorgen större värre sorg

Ja jag minns hur söt han var
barnet på fotot som inte finns kvar

Hon säger
vi ska äta hans söta basker
ögonen ska vi äta
äta äta äta det här fotografiet resten av livet
jag ska sälja hans kläder imorgon på Blocket
jag ska bära hans söndertrasade livslinje
jag ska leva vidare som en avbruten reflex att ge smekningar

jag försöker ta mig ut
öppna dörren utan att förstöra väven
hennes röst slinter över tomma tröjor, sängar, soffor söta små baskrar
ger mig skuld för att jag har mina barn kvar
du menar inte så
jag vet
känner gråa tunga leran blankfet
täppa till om glada blicken i min vän
hon kämpar
vill släppa och hålla kvar varje barnsko
du säger
det blir ingen begravning
folk får tycka vad de vill

Jag MÅSTE få fly
in i huvudskålens tankehav
ligga där
guppa oanständigt lätt


Hur hamnade jag under någon annans hjärtslag?
hjärtat slår och slår
jag ska simma långt ut till ön
släppa din tomma döende mammakropp
full av kärlek
låta den flyta iväg
komma till ro bland näckrosorna

Vi har sett våra barn växa upp tillsammans
varit på semester många gånger
våra har barn lekt på stranden
grillat korvar
jagat hundar
skrattat gråtit tillsammans
nu är dina barn borta
var är de?

döden ritar om kartan inuti
finns
finns inte
hur mycket kommer finnas kvar när ni packat och städat lägenheten där sönerna bodde?

Du viskar till mig i telefonen att livet är orättvist
det visste du redan
men inte att just du skulle mista det mest dyrbara

Jag ser figurer som hungrigt livnär sig på olevda tårar
spinner nät kring dem som inte orkar gråta sin sorg
jag ber
gråt innan isflaken fryser samman över ditt ansikte!

Kunna sitta på soffan där dina barn suttit?
sova i deras rum bland ännu inte nedplockade fotbollsdiplom och fiskegrejer?

tungan klibbar mot hörnen i mig
måste ut
ut till höstens förruttnelseprocess och galet röda färg
vi ska gå en sorgmarsch bland löven
låta allt falla omkring oss.