Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
bearbetar tragedier..


två mammor och deras barn som finns och inte finns

Vi är två mammor som lutar
dras till varandra magnetiskt
i jakten på tröst
blir sorgen större värre sorg

Ja jag minns hur söt han var
barnet på fotot som inte finns kvar

Hon säger
vi ska äta hans söta basker
ögonen ska vi äta
äta äta äta det här fotografiet resten av livet
jag ska sälja hans kläder imorgon på Blocket
jag ska bära hans söndertrasade livslinje
jag ska leva vidare som en avbruten reflex att ge smekningar

jag försöker ta mig ut
öppna dörren utan att förstöra väven
hennes röst slinter över tomma tröjor, sängar, soffor söta små baskrar
ger mig skuld för att jag har mina barn kvar
du menar inte så
jag vet
känner gråa tunga leran blankfet
täppa till om glada blicken i min vän
hon kämpar
vill släppa och hålla kvar varje barnsko
du säger
det blir ingen begravning
folk får tycka vad de vill

Jag MÅSTE få fly
in i huvudskålens tankehav
ligga där
guppa oanständigt lätt


Hur hamnade jag under någon annans hjärtslag?
hjärtat slår och slår
jag ska simma långt ut till ön
släppa din tomma döende mammakropp
full av kärlek
låta den flyta iväg
komma till ro bland näckrosorna

Vi har sett våra barn växa upp tillsammans
varit på semester många gånger
våra har barn lekt på stranden
grillat korvar
jagat hundar
skrattat gråtit tillsammans
nu är dina barn borta
var är de?

döden ritar om kartan inuti
finns
finns inte
hur mycket kommer finnas kvar när ni packat och städat lägenheten där sönerna bodde?

Du viskar till mig i telefonen att livet är orättvist
det visste du redan
men inte att just du skulle mista det mest dyrbara

Jag ser figurer som hungrigt livnär sig på olevda tårar
spinner nät kring dem som inte orkar gråta sin sorg
jag ber
gråt innan isflaken fryser samman över ditt ansikte!

Kunna sitta på soffan där dina barn suttit?
sova i deras rum bland ännu inte nedplockade fotbollsdiplom och fiskegrejer?

tungan klibbar mot hörnen i mig
måste ut
ut till höstens förruttnelseprocess och galet röda färg
vi ska gå en sorgmarsch bland löven
låta allt falla omkring oss.







Prosa av Magdalena Eriksson VIP
Läst 223 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2016-08-10 18:52



Bookmark and Share


  Alysse VIP
Fantastisk text
läste den med mitt hjärta
så känslosamt berörande
målande med levande
bilder om livet och döden
om stora och små
om oss på jorden
och våra änglar

Bokmärker orden
du skrivit med det
största djup jag läst
där sorgen och smärtan
berör mig på ett sätt
som det aldrig gjort
förut

För detta är min största
rädsla av allt, min allra
största otänkbara
skräck och mardröm

styrkekram




2016-08-16

  Nanna X VIP
Mycket berörande. Ack så tacksam att mina barn finns.
2016-08-11

    Elisabeth Nilsson VIP
Stark sorgsen och berörande prosa, om livet och döden. Känslorna svallar i kärlek, saknad och ilska. Alla som förlorat någon, kan ta till sig denna text.
2016-08-11

  Stefan Albrektsson VIP
Väldigt sorgfyllt och samtidigt finns här något djupt tröstande.
Ditt språk och dina bilder är som öppna händer, vända mot mig som läsare, där din sorg talar om det osägbara - och hur vi alla delar detta osägbara och hur vi både söker oss nära varandra som magneter och samtidigt glider från varandra som isflak.
Starkt!!!
2016-08-11

  Respons VIP
Du kommer nära sorgen och smärtan!
2016-08-11

  Måna N. Berger VIP
En dikt för alla som sörjer, för de medsörjande och för dem som känner skuld över att för tillfället vara odrabbade, en läkande dikt. Massor av människor i livets hårdhänta hantering behöver dina ord!
2016-08-11

  petter rost VIP
Den kan bli väldigt tung, sorgen över att inte ha drabbats – och ens förtvivlade försök att dela med sig av ett icke-drabbat liv, att förstå, att delta, att trösta, att vara alldeles närvarande.
Men du talar ändå om för mig att innerligheten finns i detta lodräta landskap – om jag får gå in i det på det sätt jag kan. Verkligen kan..
2016-08-10

  i af apa
jag förstår...

en viss ilska
kan vara bra i sorgen du fångar
så exakt.

fastnar speciellt för raderna
hur kartan ritas om inuti.

poeten Jenny Morelli skrev en hel diksamling om sitt döda barn. det var
en stor tröst för mig & jag tror för
henne med... hennes barn hade
flyttat till Vintergatan på andra sidan
Huddinge, om jag minns rätt...
2016-08-10

  KattenKin VIP
Oj vad jobbigt! För båda. Naturligtvis. Och på olika sätt.
Stark text, vackert språk som vanligt, och med fint flyt, trots många sorgeknutar.
2016-08-10
  > Nästa text
< Föregående

Magdalena Eriksson
Magdalena Eriksson VIP