Inte spelade det någon roll att jag hade skarpa ögon, eftersom jag inte visste hur jag skulle använda dem eller alls förstod vart jag skulle rikta dem.
Även om allt detta hade fungerat väl så hade jag nog inte begripit något av det som hjärnan valde ut av det som ögonen registrerade.
Att jag ofta blundade spelade då ingen större roll för min tillvaro.
Inte alls så där spännande.

Jag reagerade också bara på det som egentligen aldrig kom att hända. Min reflex var betingad på skeva återsken av skuggornas hägring. Det såg jag minsann.
Men om det mot förmodan ändå hände så hände det aldrig för mig, för jag var redan bortreflekterad.
Inte alls så där spännande.

Oasens palm svalkade mig när jag i min pilgrim stannade upp för en vila ett slag.
Jag hoppades mig vid framkomsten kunna bemästra seendet för att kunna agera så att det hände.
Allt det där spännande.

Mihkel på YouTube - One Day