Stugan har golv, tak och väggar, kanhända
drar det lite kallt från fönstren, men de går
att täta med kitt.
En tidlös stuga för vinterresor.
I Hälsingland har allt redan speglats.
Det är som det alltid har varit. Kittet är modernt.
Vindarna här är visa och kloka.
De pratar inte så mycket
om knutarna och klutarna.
Men flickan ville berätta. Det gjorde hon också.
För någon som hon plötsligt blivit förtrolig med.
Om mordbranden som hon såg när hon var liten,
bara 6 år. Hon bad sin far att byta ut plasttaken
i källaren, om det skulle bli en brand.
Det gjorde han direkt.
Annars hade hon velat bo själv i den gamla
lägenheten, men det fick hon förstås inte.
Var hon utsatt för någon mordbrännare?
Om hon pejlade av vibbarna eller var hon
en sierska...I gammal folktro skulle man nog
vilja få tro att hon kunde se in i andra människor,
men också sia om framtiden.
Hon fick rätt om branden.
Ren logik som hade svårt att bottna
i en misstanke hon fick, när hon mötte
en främling vid en strandkant.
Om hon snart kommer att slippa
mardrömmen. Inte se mer.
Grannen 3 mil därifrån pratar ibland oroligt
genom ett fönster på glänt, om han inte ska säga
något? Han babblar ju jämt, så tycker han själv,
om samma känslor sedan urminnes tider.
Om ensamhet och kärlek, att han aldrig vågat träffa
någon utan alltid känt sig undanskaffad.
En sopa, en grushög på en skyffel som skyfflas
bort av nitiska damer. Lite också för att han själv
har velat ha det så. Valt att inte ha någon alltför nära
inpå sig annat än på det sätt han kan hantera på avstånd.
Nu har han börjat tänka på någon värdefull person för
honom och hans ensamma stunder.
Nej, flickan var aldrig lik sin farmor.
Han är säker på sin sak. Någon hade gjort något
allvarligt. Det lyssnar han på nu med omtänksamhet,
kanhända är det jobbigt att möta ett svårt öde hos en
människa som förtjänar lycka.
Lyssnande kräver empati. Även fördomsfrihet.
Annars är det bra att få ha lite fördomar.
Av ren självbevarelsedrift.