(vågskvalp)

Jag

sitter här ensam vid stranden
av Livets älv

o drömmer
när solen flammar ner

Om den sanna kärleken
om att aldrig mer
vara själv

när natten flyktar
sin oro i bädd
ensam o rädd

Du

kommer då så drömsk

i Din vackra gondol

o glider så sakta
så stilla förbi

född i Änglars kammare

för att nå Ditt sanna mål

Du som är född av vidderna
vacker kärleksfull o fri

Slöjan

bär Du med ömhets

skira sfär

Ohhh… jag längtar
att vara dig riktigt när

Du fångar himlens månguld
häller det

i flodens stilla lopp

Ohhh… av Din Kärlek
finns aldrig något stopp

Båten

den gungar så stilla
i Din fåra av varma händer

förbi Livets skiften av öden
som smärtar o händer

men Du räcker mig Din hand

drar mig bort från
Livets mörka strand

mot stillhetens ömsinta ro
i vårt varma mjuka bo

Jag

kan inget annat ge Dig
än min sanna

kärleks varma vind

må den blåsa på vårt segel
under vår nattliga färd

när den söker sig genom

mörkrets spegel

mot en annan o mycket
bättre värld

den som är Världens ände
o som är oss gränslöst kär

Låt

oss gunga tillsammans

i Vår gyllne gondol

mot en fjärran
lysande strand

Vårt ständiga resemål

där lyckan i sin sällhet

Evigt bor

för där finns bara
sann Kärlek

oändligt stor

(ljusreflexer)

In

i innersta inom
där ljuset alltid rår

rider vi på röntgenstrålar
i stjärnhopars spår

Vi blir till solsken av nebulosors svans
o kastas ut igen mot landet Ingenstans

kanske vi en dag når Jorden igen
o skiner på Ditt ansikte min vän

Känner Du då en varm kyss på Din kind
tänk då på att det är den sanna Kärleken

som är en smekande sommarsolvind

som lägger en våtvarm silkesväv

runt Din vackra stjärnesjäl

o vill Dig så innerligt väl

göra Dig lycklig o säll

( x-raystrålar)

           .
           .
           .
           .


           *

 © Bo Himmelsbåge