Jag tror på det meningsfulla i de långa stunderna av meningslöshet.

När annars är jag beredd att se mitt liv i ögonen, om inte

i den absoluta meningslösheten?

Inget storvulet sken bär den,

inga magiskt sprakande nyanser har den.

Endast en total vila från förvillelser är dess väsen.

Diamantskarp skär den titthål

i livsbrillornas segt färgade glas,

bjuder ögonblick av klarsynthet.

Det finns en djup mening

i meningslöshetens illusion,

en möjlighet till omtolkning,

omvärdering av mina föreställningar om livet

och mina erfarenheter av det.

Att finna ut att ens liv tjänar bäst

som ett varnande exempel för andra

är kanske inte drömmen i fråga om meningsfullhet,

men kan ligga nära sanningen?

Varje sann insikt är redan i sig ett första steg

till något annat. Den återför oss

till det vi innerst inne finner meningsfullt.

Den låter oss drabbas av det vi flyr,

en förändring av vårt älskade status quo.

När annars får insikten om min roll i mitt eget liv,

om tolkningen av den, en möjlighet att påverka mig?

Hur annars kan ett varnande exempel

förvandlas till ett föredöme?

2016-08-12 18:09