Vägen ut ur hopplöshet
börjar väl med en själv.
(Och att bli en bra sån).

Jag går.
Jag går.
I hopplöshetens spår.

Att ta ett nytt steg och
vågar däri, se sig själv.

Varför känner du skräck?
Du tvingar mig att se på!

Patienten.
Patienten.
Jag är en bra patient.

För jag har aldrig svikit
mig, fortsatt leva i nuet.

Det är där ni satt mig
för att begrunda den.

Sanningen.
Sanningen.
Det är en bra sanning.

Ja, så lever jag med
hopplöshetens spår.

Går sen mot min väg
på ett liv en ny frihet.

Friheten.
Friheten.
Det är en bra frihet.

Att ta ett nytt steg
i våga, se sig själv.

Nu är det ni som
syns längs vägen.

Se på.
Se på.
Du tvingar mig att se på.

För att bli en bra patient.


Varför är detta så skräckfyllt?
Säger läkaren, så?
Nej, de tittar bara på.