Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

drömmarna gick förlorade när jag började sakna


I början av brevet från förut finns du inte. Jag har heller aldrig varit på begravning när de första meningarna skrivs. Det är jag säker på, men hur var det när vi träffades och vem var ängeln som gick förbi sovrumsfönstret i januari?

Jag vänder ansiktet mot himlen, mot regnet och tänker på dagarna som försvunnit, men jag är inte säker på vilka minnen som egentligen har hänt. Bilderna av stunder känns äkta, ändå vet jag att livslögnen finns bland dem.

Vattnet rinner längs kinderna. Kanske gråter jag på riktigt där jag står i regnet och försöker få en skymt av dig, men himlen är grå och du har dragit för gardinerna. Det är som om drömmarna gick förlorade när jag började sakna.

Solen bryter igenom tegelmuren och bländar mig. Det gör ont i ögonen när jag sitter i kyrkan och försöker se hela vägen rakt förbi blommorna på kistan. Du sitter bredvid och säger att ensamheten är den vi måste leva med, innan vi kan leva.

____________




Prosa av Jag är fan större än Sartre VIP
Läst 231 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2016-08-23 09:50



Bookmark and Share


  KattenKin
Fint text, tycker mest om tredje versen.
2016-08-23

  NOTARIUS PUBLICUS VIP
Den som aldrig saknat något blir en drömmare.
2016-08-23

  Marianne Räf
Intressant läsning ! I synnerhet det
andra stycket. Där utsuddas gränsen
mellan liv och evighet, med minnen av
berättarens egna själars upplevelser,
som lämnats bakom... Få saker
fascinerar mig som pre-existentiella
reminiscenser, erinringar. Hoppas, bara
det inte är en livslögn, vore en alltför
grym å taskig sådan, i så fall !
2016-08-23
  > Nästa text
< Föregående

Jag är fan större än Sartre VIP