Det var härligt, när ni bjöd oss på fika. Jag hade "förklädet" med mig. Det var förresten han som körde också. Smiley.

Det bästa med fikan, var det mesta med fikan.
Samtalet som flöt på, tack vare er och era sociala skills. Och "förklädet".
Det var en gemytlig stämning, som genomsyrade eftermiddagen, och fram mot kvällen.
Det fanns en flicka, som jag kände mig "hotad" av. Intrycket av henne "var", att hon helt enkelt, hade gott självförtroende, var bedårande att se på, och trevlig.
Mitt självförtroende, var när hon kom, i botten av en sjö, (eller i mina skor).

Naturgeografiskt, vi hade det trevligt. "Hotet" , som egentligen inte var ett hot. Stannade inte länge. Dimensionen av spänning i luften, avlägsnade sig, eller så var det bara tystnaden, som tog vid...
När Amanda, som hotet hette, och jag njöt, av hennes anblick, satt en stund och pratade med sin mormor. Sin Mormor, var vår värdinna. "Förklädet" och jag.

Naturgeografiskt. Vi satt ute i solsken, bredvid en sjö. Fåglarna var inte många, det flög en häger förbi. Den "störde" inte alls. Mannen Kurt, Värdinnans partner, sa att det varit ont om fåglar i år. Han hade inte sett så många, sa han.
Vågorna, senare på "kvällen" dyningar, kluckade. Det var fridsamt, och ömsom behagligt, och när allting serverades, då kände man en kärlek som omfamnade sig. Värdparet omfamnade dig, genom denna gest, till denna gäst. Gästen och "förklädet". Gästen kände igen, kärleken från förr, när man var liten, och inte kunde klaga på, att man fått för lite mat. Värdparet sa: Ta nu mera. Maten gick åt, och man kunde inte vägra deras förmenan`.