Du tog min hand från första stunden jag såg sjukhuslampornas ljus. Dragningskraften var starkare än månens när min bröstkorg höjde och sänkte sig som ebb och flod i andetaget innan skriken.
I ett säkert grepp höll du mig, styrde min eka fortfarande ditt skepp över stormiga vatten till medvetandets strand och,
där sa de att du var min vän. Dina helande krafter skulle läka alla sår som jag skulle komma att skrapa upp på klantigheter, little bruises and cuts från kniviga situationer, heartbreaks, brutna händer, you name it. Efter månadslånga promenader skulle lugn infinna sig, och jag skulle befinna mig på nya platser i ett liv som aldrig tillfrågats mig innan du fick mig att inse att jag var mitt i skiten när du inte ville sluta gå under mina panikattacker.
Jag vet att det inte går, du är inte sån, som stannar för andra eller något. Jag har många gånger bönat och bett om en paus, någonstans att vila trötta ben som vandrat igenom eller befunnit sig mitt i kaos snälla bara vänta lite lite lite jag behöver styltor eller en soffa men allt dras med dig som dragningskraften vid ebb och flod och jord och måne och sol och hela rymden och jag vill vara ett svart hål med tyngden och kraften att hejda dina dimensioner till den grad att du åtminstone travar lite dalar lite lägger dig ner och ger mig andrum. Jag behöver mer syre men du går så fort nu att luften strömmar förbi för fort och hinner dras ur mina lungor som du drar ut en tagg ur foten eller nålen upp ur tyget som tråden som roten ur jorden när de skövlar skogen för fort, när de förorenar med kemikalier och lort och du skiter i, lunkar förbi, löser det på ditt sätt utan en tanke på alla andra du har i din famn.
Du gick förbi.
Du gick förbi alla mina möjligheter.
Du gick förbi alla mina höjdpunkter.
Du gick förbi när jag ville dö.
Du gick förbi när jag var konflikträdd och idiotisk och ville stanna och inte behöva göra lamslagen av min egen brits på ansvar och plötsligt säger radion på mitt rum i mitt öra att datumet är way past the point of return och allt jag kan göra nu är see and learn.
Vår relation känns destruktiv, du är så trotsig, största källan till stress i mitt liv, dina kliv, ekar och lämnar stora spår som sopas igen av glömska men fortfarande gör så ont.
Du har tagit mig till 23 och livet känns lite som ni vet ett sånt här spel där du ska springa framåt och världen rör sig framåt och du kan inte stanna. Spelets slut vid skärmens slut, kanske ett stup där eller jag vet inte, men jag faller inte ner, släpas fram genom stock och sten och arga bossar med taggiga ben. Snacka om konfliktlösning.
Ge mig lite mer av dig, så lovar jag att komma ikapp. Gå ut på lunch, lämna din post, skriv en lapp. Tillbaka, när du är redo.
Men du kommer rulla vidare efter att jag är fri, beroende av dig kommer du lämna mig i min panik. Sista ögonblicket, inga skrik. Ebb och flod blir en pöl innan havet torkar ut och du går ifrån även min då gamla kropp, mitt lik.