Jag heter Kjell Forsell och är alkoholist och poet. Jag är trettifem och bor numera ensam men jag är inte frånskiljd än. Hon stack för en vecka sen efter att vi hade bråkat och jag råkade slå henne i huvudet med ett strykjärn. Jag var full. Normalt dricker jag för att inte känna någonting men ibland slår det fel. Då kan det gå såhär. Självklart skäms jag, jag har ju misshandlat den jag älskar. Och så har gaturkontoret snott min cykel. De jävlarna. Och systemet stänger om trekvart. Och dessutom har jag stukat foten. Det är mycket som inte är som det ska, som kafka sa. Jag sitter och väntar i telefonkö hos polisen för jag ska polisanmäla gatukontoret för cykelstöld, det är ett jävla sätt. Jag känner mig illa behandlad av gatukontoret och av min tjej som inte kan förlåta ett enda jävla litet snedsteg. Jag tappade kontrollen, sånt kan hända alla, med eller utan sprit, jag vet att det var dumt, men lite får man ju tåla kan jag tycka. I morgon ska jag packa en väska full med förnödenheter och sticka ut i skogen. Kanske stannar där i en vecka och sen när jag kommer tillbaka saknar hon nog mig, hon kanske tror jag är död och när jag kommer tillbaka är alla problem glömda. Då kan jag kanske sluta dricka också. Är jag nykter så klarar jag ingenting. Har ju en son också, han är fyra-fem nu. Har aldrig träffat honom, han bor nog i Härnösand med sin mamma och en annan man som han nog tror är hans pappa. Det är lika bra. Så fort jag inte dricker så börjar jag tänka på den lille killen. Han har det säkert bra, hade inte detta hänt med barn och sånt hade jag nog inte behövt dricka på detta sättet. Jag har varit arbetslös i mer än fyra år och nu måste jag sysselsätta mig enligt arbetsförmedlingen. Långtidsarbetslösa ska tvingas ut och förnedra sig gratis på olika företag. Jag är ju inte arbetslös egentligen. Jag är författare. Det var längesen nu, sen jag skrev, men alla stora författare får skrivkramp. Jag har haft skrivkramp i nästan ett år snart. Nu svarar nån receptionist här...
Men tack för ni tog er tid att lyssna.