”äntligen! Jag trodde de va något fel på dig?”
”det är det. De är något fel på oss allihopa”
hans hand sträcker sig efter cigg paketet, stadiga lugna händer. Han ler. Hans ögon är likgiltiga. Han kan få vilken tjej han vill. Han har aldrig fått möta alternativet. Jag vill tycka saker om detta enda tills jag inser att jag egentligen inte tycker någonting alls. Står mig väldigt likgiltig till det.
Vi sitter lite längre bort. Vi diskuterar någonting angående mig. Inget jag älskar att prata om, men jag känner till mig så de är iaf något jag kan prata om.
”jag tror jag är fast i de där, som fiskhamnen erbjöd. De där slåss för ditt liv, ständig hopplöshet…”
”ja de är svårt! Att känna att man måste slåss så”
”allt är så platt nu. Mitt känsloliv är så platt att man kan knappt kan kalla det för liv, för liv betyder rörelse… liv betyder att känna, liv betyder puls … Man måste känna att någonting händer”
”ah, det är svårt alltså”
”jo jag vet, de är därför jag vill drabbas av en kris. Jag vill älska och få hjärtat ut draget. Känna de där när man låser in sig, kommer inte ut på en månad. Bara ett mörkt rum och ensamhet och ett hjärta som bara skriker”
en man blir gripen av polis. Alla vänder sig om. De är en föreställning. Två unga tjejer bordet bredvid oss, tittar, de gillar showen. Jag vände mig om, en polis har knät i ryggen på han, samtidigt som han vrider om armen på honom. Han skriker. De stora intresse för situationen äcklar mig, för de är inte sympati. Nej, de är som gamar som tittar på ett döende djur. Men mannen slutar inte skrika.
”äsch va fan, kör undan honom bara. Orka liksom”
”ja, jävlar va jobbig han är”
”hm, de hade jag nog också varit om jag va han”
”yeah, yeah whatever”