För mig är erfarenheten av vikt, således empiri, men av
ännu större värde, som hos alla för alla är kreativa,
är det faktiska, dvs. apriori, vårt ursprung i varat från
vår födelse till vår död. Det dolda och förglömda i varat,
söker vi söker, och den som ser förstår också att upptäckter
är något som Martin Heidegger "I varat och tid" beskriver
som rov, när vi samlar intryck och låter oss inspireras
i en hermeneutisk situation från det glömda och
ånyo upplåtna till ett kommande varande.

Medan världen ger sina intryck och vi får våra
infall som vi relaterar oss till på olika sätt i "tillvaron
som sann" eller "tillvaron som osann". Sanning handlar
om ens objektiva förmåga att fånga det holistiska i det
ursprungliga och faktiska varat, medan det osanna
bestäms analogt med utelämnande av fakta för bristande
helhetsperspektiv i våra utsagor eller omdömen.

Den tid som vi har att förvalta kan gå ut på att vara sann
eller osann med vår åtskilda subjektiva uppfattning som
kommer av vår relation till föremål och allt levande och
som bygger på det existentiella, trots att vi söker ett idealt
subjekt inom oss och det ideala, så står det som något
idealt utanför oss själva att endast förhålla oss till.
Apriori innebär en mängd möjligheter med kunnande
att se fram emot i ett vara som visar prov på oändlig kunskap.
I allt det som ännu inte är och som kan bli genom våra
upptäckter, så måste inte allt upplåtas i mängden som
omger oss, nej, det är det bara en liten del som synliggörs
i den del som beskriver oss eller andra.