Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En text jag fann inspiration till en morgon på bussen.


I dimman

Det är oklart exakt när det hände. Förändringen var så subtil att den först inte märktes. Först trodde jag att det var världen det var fel på, att något förändrats. Det är först när jag blev uppmärksam som jag insåg att jag inte längre var på samma värld.

Min läkare kallar mig galen. Men så är han ju en av dem. En av en hel värld, eller så mycket jag tillåts se av den, som skapats för att lura mig. Men jag ser igenom bedrägeriet. Har det alltid varit så dimmigt? Nej. En lätt dimma, ett milt dis, ett gråaktigt, nästan osynligt töcken som täcker allt. Som en klibbig, fuktig sommardag, fast kall. Men inte fysiskt kall. Nej, det är som en kyla som försöker äta sig in i en, kanske rentav göra en till en av dem.

Dem. De försöker se ut som människor. Agera som människor. De åker buss, de handlar mat, de går till jobbet och de går på bio. Men något saknas i dem. Deras leenden känns falska, deras tårar känns simulerade. Som om de kunde gestikulera känslor, men inte känna dem. Jag gör mitt bästa för att spela med, för att inte sticka ut. Jag vet inte vad som händer om de upptäcker att jag är verklig, inte som dem. Fast de kanske vet? Betraktar mig, lär sig om mig, tills de vet vad de behöver? Jag bävar inför att få reda på vilket.

Jag åker buss, och diset döljer toppen på hotellskyskrapan. Den kanske inte ens finns, toppen på hotellskyskrapan? Jag kan inte minnas att jag sett den på länge, kanske någonsin. Men jag vågar inte stirra, för mina medresenärer är uppmärksamma på mig. De sitter där, känslolösa, kalla, avslappnade. De tittar på mig ibland, och låtsas som att de inte gör det. Men jag kan känna deras blickar i nacken. Jag kan känna deras vaksamma blickar.

Bussen stannar vid en hållplats, några går av, några går på. Ett perfekt skådespel. Men det är för precist. Till och med kvinnan som försöker gå av med barnvagn, med ett alldeles för tyst barn i vagnen, som agerar klumpigt och stressat, gör det för perfekt. För planerat. De tror att de kan lura mig, men jag ser dem för vad de är. Själlösa, tomma, utan innehåll. Är de maskiner? Är de simulationer? Eller är de något annat? De känns genomskinliga på något sätt.

Busschauffören sätter på musik. Men han verkar inte reagera på musiken. För stel. Som om musiken inte alls spelade. En gammal kvinna låtsas bli störd av musiken, himlar med ögonen och suckar. Någon annan hade kanske gått på det, men jag ser igenom hennes… dens fumliga försök. Men jag visar inget. De kanske redan vet att jag vet, men jag har inte råd att ta chansen. Jag vet inte vad som händer mig om jag avslöjar mig.

Bussen lämnar hållplatsen, som tusen gånger tidigare. Alltid likadant, alltid bara precis så olika att jag nästan skulle kunna låta mig luras. Men det är för likt. Så var det inte där jag kom ifrån, eller när jag kom ifrån kanske? Jag vet inte när eller var jag är. Jag vet inte om jag kan återvända. Jag tvivlar på det, de skulle inte riskera att jag kanske sett, förstått, och spred sanningen. Så jag är fast här, i ett iskallt moment 22, där jag inte kan avslöja mig. Min terapeut, som jag blev skickad till efter ett oförsiktigt uttalande, i början, när jag var ny här, säger att jag har paranoida vanföreställningar. Men det är klart att han säger det! Jag spelar med, låtsas ta hans ”mediciner” och hoppas att de tror på att jag fortfarande är lurad. Men jag vet. Jag vet att terapeuten också är en av dem. En av dem som betraktar, som spelar mänsklig. En av dimvarelserna som fört bort mig, och som nu betraktar mig, vänligt, artigt och ständigt misstänksamt. Jag är fast i dimman.




Prosa (Kortnovell) av Dorian Ertymexx
Läst 354 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-08-31 18:58



Bookmark and Share


  Annica Kaufeldt VIP
Är huvudpersonen psykotisk eller har hen rätt? Tänk om det är så som jaget tänker?

Den här tyckte jag om, vad läskigt!
2022-09-08
  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx