Människan är så ensam
Inga gudars ögonsten
Kopernikus lämnade bläcket
svart som rymden
på sin dödsbädd
Det är skrämmande
hur barndomssångerna tystnar
bortom atmosfärens kant
Liksom rummet
när du går

Du bär med dig mina andetag
som en imma mot din själ
Människan är så ensam
Det stora intet är här