En klar spegelbild visade
det som inte var perfekt
det visade mig
någon som aldrig riktigt dög

händer som höll varandra och log
min hand var utanför för ingen greppade tag i den
ensam i världen med folk omkring mig
ingen förstod mig, jag vandrade och skrek jag är här.

Ingen kom utan det var skratt som ekade i kylan i min bakgrund
jag fällde tårar tystare än en öde öken utan liv
som ändå sa mer om smärta än alla människor som finns och pratar

När jag var jag
då fanns inte jag, då fick jag höra
att jag tog energi och de nära ville inte längre vara där
en energifylld själ med mycket tankar och visioner

När jag såg andra tillsammans njuta
led jag, återigen fälldes de tysta tårar som blivit en daglig rutin i mitt liv
längtan efter att synas och få acceptans för den man var brann som en eld
jag var fånge, jag var gömd, jag var så hopplös att alla hatade mitt jag.

Jag hade hört ord som att jag mår fysiskt dåligt i din närhet
försvinn, jag vill inte ha dig här, du är ingenting.
Ingenting, ingenting en osynlig bris som ingen ser.
Handen för hjärtat sträckte jag min andra hand för att vinka
utan något svar

den person som älskade livet, som ville gott fick aldrig vara verklig
istället sjönk jag i förtvivlan och sorg, varför var jag inget värd?
Himlen grät med mig när jag återigen gick ut för leva en dag till med den osynlighet jag hade
bredvid mig såg jag två kompisar skina upp och det enda mitt hjärta ville var att vara en av dem för en dag.