Huset är byggt lager på lager.
Ett pennstreck, en anteckning på en bräda.
En vilja som lever kvar, som man
måste förhålla sig till.
Staten har kanske register, eller kommunen.

Aluminiumfasaden är smutsig åt öster
inte åt norr som man skulle kunna tro
eller att man trodde att östsidan var norr.
Men solen står i söder klockan ett.
Soldäcket är varmt. Det var de förra ägarna
som byggde eller lät bygga. Vi tror det,
över en kopp kaffe i somras.

Igår sprang en råtta in under.
Bor den där? Den delar i så fall med myrorna.
Grannarnas katter brukar mötas här, de sitter
på staketet ibland, de bara sitter, det är allt
jag har sett.

Plommonen är mogna, de faller slumpmässigt
men mer när det blåser. De är goda.
Det blir ingen marmelad i år, ingen saft.
Plommonen faller ner på gräset. Det är som det är.

Söndagskvällen avslutas när teven stängs av
genom en vägg. Lamporna släcks en efter en
som ljus efter en gudstjänst. Till slut återstår
bara mörker, sömn, några ljud utifrån, och ibland
en helikopter, troligen en polishelikopter;
den skakar i huset som från underjorden
från en ännu starkare vilja.