Jag har bara dåliga minnen av dig

Jag minns hur vi i natten låg bredvid varandra, du som ett slocknat ljus, jag, klarvaken. Vad hade du gjort ikväll? Något högg till, jag stängde av, lät medvetandet slappna av. Det var ok, det var bra, det var som vi sagt att det skulle va. Du snarkade till, vred dig om, vred dig ifrån. Det var ok. Klarvaken. Borde gå hem. Det gjorde ont.

Jag har bara dåliga minnen av dig

Du skrek inte, du såg bara besviken ut. Vi är inte tillsammans, tänkte jag. Sa något annat. Allt blev fel. Det skrapade och slant, det passade inte ihop. Som två pusselbitar, där färgerna går isär, där utformningen är lite skev. Det SKA gå ihop tänker man, men det är ett litet hål på sidan, något i toningen skaver. Det MÅSTE gå ihop.

Jag har bara dåliga minnen av dig.

Du såg ut genom fönstret. Dina ögon var glansiga. Du hade gråtit, första gången jag fick se. Den natten, du höll om mig, hårt. Som att du aldrig skulle kunna släppa. Vi var tysta, det var perfekt. Vi var bra. Du viskade det i mörkret.

Jag har bara dåliga minnen av dig.

Hjärtat slog, hårt. Din kind tätt emot min. Vi låg så, en stund, en minut, ett årtionde, ett millennium. Dina ögon sken mot mina, och jag visste inte om jag skulle våga, och det kanske var du som vågade, men munnarna kom emot varandra, och vi möttes i en kyss. Jag älskade dig då. Jag har bara dåliga minnen av dig.