”Det var inte att jag ville dö, det var att jag aldrig fick leva”

Hon ligger plötsligt bredvid honom, igen. Han hör hennes ord, men han kan inte vrida sig om, kan inte ta hennes kalla kropp till sin, kan inte visa henne att han är vaken.

Hon stakade sig på rösten innan hon fortsatte

”Men jag älskade dig verkligen, jag önskar att jag kunde berätta det för dig”

Han blundade, hårt. Räknade andetagen, räknade sekunderna mellan. Hon var på en annan frekvens än hans, i början när han sett och hört henne hade mottagningen alltid varit suddig, skrapande. Inte i mörkret. I mörkret där hon nu låg bredvid honom var mottagningen kristallklar. Han kände kylan från hennes kropp lysa mot hans egen, som ett trasigt element. Hennes fingrar, som istappar, smeker hans rygg, och det är trots kylan skönt.

Han vill vända sig om, han vill verkligen det, se in i hennes döda ögon, säga att han älskade henne med, krama om henne en sista gång innan han låter henne försvinna för gott. Det är vad hon skulle behöva, och han vet, någonstans längst ner i magen vet han att hon skulle bli fri då, att det skulle göra henne lycklig, att det skulle ge henne frid.

Han vill, men han gör det inte. Han hatar sig själv för det, men han kan inte förlåta henne riktigt än.

Viskandet bakom honom fortsätter, som för att avbryta hans tankar

”Men jag är så fruktansvärt ensam nu, det är så svart och tomt och jag förstår inte och jag har ingen att prata med och ibland tror jag att du hör mig, ibland hör jag att du andas in lite skarpare när jag säger något och då tror jag att jag äntligen kommit fram, men sen fortsätter du bara, sen går du bara, och jag förstår inte varför. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, men det måste varit något hemskt om du straffar mig såhär”

Du lämnade mig. Du lämnade oss. Han säger ingenting, men han tänker det. Du lämnade oss. Han andas återigen på befallning, kniper igen ögonen. Han känner hur hennes ande tonar ut bakom honom, hur kylan sjunker bort och snart är det bara han, klarvaken och illamående, kvar. Du lämnade oss, tänker han igen, innan han vrider sig om till Sandra som ligger en halv säng bort. Hon fryser, huttrar i sömnen, och han lägger en arm om henne, kryper in nära. Tolv år, fyra tusen nätter. Du lämnade oss och jag tänker inte låta dig göra det igen. Han somnar snart, drömmer ingenting och vaknar utvilad till sitt liv.