Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vändpunkt

“Låser du dörren?” Hon var inte stressad, men lite, angelägen.
“Mm”
Klick
“Har vi popcorn hemma?”
“Jag vet inte” Hon reste sig från soffan där hon precis satt sig ner. TV:n stod på, men allt han såg var myrkrig, slumpartade rester av något som låg kvar på ledningarna.
“Det känns så konstigt det här” Han sa det inte till någon direkt, mer till rummet, i förbifarten. Rummet svarade inte.
“Jag vet.” Hon öppnade någon skåpdörr i köket. “Popcornen är slut”
“Det spelar ingen roll.” Han såg ut genom fönstret. Det såg overkligt ut, all den eld som brann, hur lugn och sansad den tycktes. Ibland slog en pisksnärt upp mot himlarna, en glödande svans som snuddar till vid molnen en millisekund för att sedan falla ner igen, men allt som oftast låg elden annars stilla. Trygg. Konstant.

“Kom hit” Hon hade satt sig på soffan igen. Framför TV:n. Hon såg vilsen ut. Ledsen.
Han satte sig bredvid henne, höll om henne. De gav varandra en kyss.
“Kommer vi igenom det här?”
“Jag tror det” Han hade ingen aning, men det lät bättre. En vit lögn om den får henne att må bättre.
“Jag vill.. att du ska veta.. att han, Filip, aldrig betydde något”
En svart dolk gick in i hans hjärta, vred om, men han sa ingenting, höll en arm om hennes rygg fortfarande.
“Det spelar ingen roll” han låter sin hand smeka henne över ryggen “tänk inte på det där nu.” Det spelade roll, såklart, men en vit lögn. Om den får henne att må bättre.

Något vrålar till, i korridoren utanför. Det plötsliga ljudet får de båda att rycka till. De ser upp på TV:n, i kaoset far symboler fram, mystiska tecken han inte känner igen. Något säger att de är gamla. Gamla, som mossa på stenar. Som häxor i barnböcker.

“Du låste va?”
“Mm, det är lugnt.”
En vit lögn, om den får henne att må bättre.
“Det är det inte.”
Han svarar inte, tar ett hårdare tag om henne, lägger dem ner i sked på soffan.
“Jag förstår inte” Hon viskar det, inte till han egentligen. Rummet svarar fortfarande inte.
“Schh..” Han smeker hennes huvud, klappar henne, ser att hon sluter ögonen. Fortsätter rörelsen över hennes hår. Hennes ögon är stilla under ögonlocken, inga tårar. Bra. Hon är så vacker när hon är trygg, när hon trivs.
“Vad händer nu?”

Han ser upp, ut. Himlarna har börjat rasa, stora sår är lämnade efter de meteoriter som skurit igenom atmosfären. Själva molnen ser ut att brinna. Han kan inte säga om det är dag eller natt, himlen är blodröd. Något stort, kan vara en fågel, kan vara något helt annat, flyger fram högt upp.

Allt är fortfarande tyst, som i vakuum.

“Det blir bättre” En vit lögn.
“Du ljuger” Hon ler, vrider sig om, kisar mot honom. En snabb kyss och hon lägger sig tillbaka.
“Jag hör alltid när du ljuger” hon ler fortfarande. Ser ut att må bättre. Han fortsätter smeka hennes hår, hela hennes huvud ligger på hans ena arm.

Han älskade henne så mycket att det gjorde ont.

Vem som somnade först visste han inte, men när han vaknade var han ensam. Tomt i soffan bredvid. En svag doft låg kvar, kunde vara inbillning, kunde vara verklighet. Solen målade golvet i guld. Hennes flyttkartonger stod fortfarande kvar i hallen, men lite smågrejer var borta. En klump i halsen skjuter upp men han sväljer snabbt. Fönstret är öppet, det fläktar in luft utifrån. Doftar vår. Ser ut att bli en fin dag ändå.




Prosa (Kortnovell) av aloc VIP
Läst 291 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2016-09-06 13:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP