Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag trodde alltid det skulle sluta med oss

”Jag trodde alltid det skulle sluta med oss” Det är nostalgi i rösten, och längtan. Hon ler, leendet av någon som sitter på en buss och plötsligt kommer över ett bra minne, som några sekunder kan drömma sig tillbaka till en tid när det var, bra. Bättre. En varm vind en kall vinterdag.

Hon lutade sig fram, gav Richard en kyss på kinden, och vred sig sen om, gick in i folkvimlet bakom. Han såg en öppen rygg som omslöts av folk, svaldes av tio-hundra-tusen-tals andra ryggar. Han får en smäll på axeln, Simon lutar sig fram med ena armen över hans rygg

”Vem var det där, hon var söt”

”Jag vet faktiskt inte” och det skär lite i honom att säga det. Som att han tappat något viktigt, förlagt något minne som faktiskt betydde något i mörkret och vimlet här på krogen. Saknade något som kanske aldrig hade funnits. Klockan är snart två, och det är en timme kvar. Richard skakar på huvudet och fortsätter ”Men det spelar inte så stor roll, ska vi dra till baren?” Simon skrattar ”DU måste lära dig känna igen folk någon gång” Richard känner hur armen drar i honom mot baren ”Men det är bra, så länge du inte glömmer mig” Richard skakar på huvudet, ler. Agnes? Anna? Var det hon på A förresten? Han vet inte.

Elisabeth såg Richards blick, och den skar i henne. Hon gav honom en kyss på kinden, och skyndade sig därifrån innan han hann säga något dumt. Hon förstod inte riktigt, hon var inte så full som hon ville vara, och han verkade inte heller vara så full, än. Men det var något med hans ögon. Något med hans hår, något med det där leendet när han träffat henne i skolan de där första gångerna. De där berättelserna han berättat. Det var något med de, som fastnat hos henne. Hon var inte kär i honom, långt ifrån, och även om han pressat henne på det skulle de inte gå hem tillsammans, inte nu, inte nästa helg, och kanske inte ens helgen efter det. Men hon skulle hångla med honom om han velat. Hon skulle gå med på att träffa honom, nykter, en kväll, en dag, en morgon någonstans, bara de två.

Tankarna flyger iväg med henne under hennes jakt efter sina kompisar. Hon vet att hon kom dit med några, men nu är de ingenstans och överallt. Klassiskt HG, krogen de är på, det finns ingenstans att gömma sig men alla ställen att försvinna. Klockan är snart två, hon kan typ lika gärna dra hem.

En kille stöter till henne, lång, blond. Ser ut lite som någon kändis. Hon ler mot honom, han säger något och hon svarar något annat. Han ska säga något igen, och hon tänkte först låta honom, men framtiden hon fantiserat ihop med Richard bubblar upp från ingenstans igen, och hon tappar tråden, ursäktar sig och går mot garderoben.

Det är helt tomt på nedervåningen, och hon kan hämta ut sin jacka, sin halsduk och vantar utan att prata med någon mer. Den blonda killen kommer upp i hennes huvud. Nej, vafan. Hon skulle ändå inte orka göra något med honom, det vet hon. Inte ikväll.

På vägen hem, hon går under ensamma stjärnor, det är lite för kallt och marken glittrar i frost. Hon skulle träffat honom, Richard, nykter, och de skulle haft kul. Hon visste det, intuitivt, de skulle klickat. Han skulle få berätta sina historier, och hon skulle skrattat som om det var första gången hon hörde dom. Han skulle brytt sig, lyssnat på hennes små dumma historier och tankar om livet. Det var inte en barnslig dröm, det var det värsta, det var inte en dröm utan det var vad som skulle ha hänt, de skulle kanske inte gift sig och skaffat barn och blivit gamla tillsammans, men de skulle fått en liten skärva, ett par månader, några år, procent av varandras liv tillsammans. Det var det som skar, hade det varit en dröm, något som var lite för bra för att vara sant, så hade det inte varit så hemsk t, men nu visste hon att det inte var en dröm. Det var en verklighet som hon aldrig fick och nu aldrig skulle få. Elisabeth gråter inte på vägen hem, men varje gång hon går hem själv under kalla stjärnor kommer hon tänka på Richard och det liv de aldrig fick, den dröm om en verklighet de aldrig fick dela.




Prosa (Kortnovell) av aloc VIP
Läst 392 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2016-09-06 21:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP