Det va studenten, mycket som va i luften, men samtidigt så va de där en ganska tom och platt känsla. Champagnefrukost med toast. Sitter som vanligt och lyssnar på alla andra, försöker fatta vad dem säger och vad dem vill förmedla, men de är alldeles för mycket rädsla bakom deras yttre. Denna dagen som alla pratat om så länge och den känns inte alls speciell. Jag finner att jag har mest tråkigt och önskar att de kunde ta slut. Kompisar som säger till mig vad alla alltid sagt en sådan här dag. ”Låt oss hålla kontakten” och ”vill verkligen veta hur det går för alla” osv. Nej, de vill du inte. Du kunde inte bry dig mindre om mig. Men va fan, hela jävla livet går ju ut på att låtsas, så jag spelar unisont med. Ler, betryggande… säger alla de rätta sakerna, vid alla de rätta tillfällena. Vilket får deras egen oärlighet att svida lite mer än vad dem redan gör. Men folk är proffs. De kan svälja allt. Hade jag inte varit så jävla less på livet i allmänt och inte varit så jävla deprimerad så hade jag säkert kunnat se de magiska i det. Men jag är svart i själen och vill inte se någon ljusning. Så jag väljer att se dem som falska lögnare, som inte klarar av att axla sanningen. De va en ganska fin morgon minns jag. Men jag tror jag gäspade mig igenom hela skiten. Jag ser inte fascinationen som alla andra klistrar upp på väggarna. Jag ser inte de magiska dem beskriver. Jag känner inte igen min verklighet med den dem återger. Det som va jobbigast med hela studenten va att man bara fick två glas champagne. (rättelse va inte champagne utan mousserat vin, men jag är ingen jävla snobb) och mina öl kändes tunga i min systemet kasse. Ni kommer ihåg precis när dem bytte från grönt till fyra eller tre färger (kommer faktiskt inte ihåg) och min favoritfärg va den lila påsen. Där låg mina sex öl, där låg de som kunde rädda en dag som denna. Ta mig bort ifrån denna skitexistensen. Men jag va trött och kunde inte riktigt begripa varför? Jag och Christian hade den här jargongen. Ett snack som vi förde. Ett sätt att fly igen förmodligen.
”Du Larsson, blir de avdäckad i Bältespännarparken … med byxorna neddragna ikväll eller?”
”Jo, men Gustafsson. Och en tjuga på ena skinkan som att säga – tack för senast”
”Du, Larsson ?”
”Japp, De e ja de Gustafsson?”
”Knulla till helgen eller?”
”Ja du, Gustafsson de blir la med mig själv som vanligt… du då?”
”Ja Larsson få se om man inte kan charma höger handen…”
Tjejerna som är så mogna men samtidigt inte viker in…
”Fan va barnsliga ni är!”
”Ja, så jävla töntiga”
Vi tittar på varandra jag och Larsson och bryter ut i ett gapskratt. Detta gjorde dem bara än mer ilskna. Så arga att de slutade prata med oss, vilket passade oss alldeles utmärkt … vem fan bryr sig om dem ändå… ? Jag skulle aldrig hamna i något förhållande och kan inte påstå att de störde mig nämnvärt. I min värld så gör tjejer livet bara jobbigare och sex är inte så fantastiskt och jag måste sänka mig till att bli någon som svansar efter någon jävla brud. Fan heller, dricker mig hellre redlös, leker och gullar med döden och skriver. Jag skiter i korrekt meningsbyggnad. Jag lever mitt liv som jag vill och skriver hur jag känner fört. Jag tittar på denna dagen, som folk byggt upp till denna jättegrejen ”steget in i vuxenlivet” och allt de där skitsnacket. Och jag ser på dagen. Tittar på alla småhändelser som blidas och drar sig undan. Gruskornen vid busshållplatsen. Hur solen klädde den blå himmelen. Hur kylan va lite bitande. Hur det kändes att gå upp på morgonen. Smaken av tandkräm i munnen. Nicokicken från första morgon snusen. Samma buss och samma väg som hundratals gånger innan. Det kändes verkligen inte speciellt. Som vilken dag som helst. Kanske till och med lite mindre än en vanlig dag, eftersom folk hade sätt dagen så högt. Vilket jag mot tog med stor skepsis men ändå… Känns som man mest går omkring, från ett ställe till ett annat utan riktig mening med nått. Känns som om folk inte riktigt tar mig på allvar och på alla nivåer undervärderar mig, men igen… inte precis som om jag försöker, eller ens vill ha deras godkännande… Söker inte deras bekräftelse. Men ja, i bästa fall så är man ett skämt i folks ögon. I värsta fall ingenting…
Och jag är gärna ingenting.