Alexandra ringer. Han ser det på skärmen, och lägger ner telefonen igen. Tredje gången hon ringer den här kvällen, och han hade ändå skickat ett sms till henne tidigare, att han inte kunde prata nu, för högt ljud i lokalen. Han kom inte ihåg om han fått något svar, menändå. Hon borde vara nöjd. Han dansar med en tjej som ser O-K ut, men han tror inte att det kommer bli något, han är alldeles för disträ.

Utanför toaletterna ringer han upp Fia, men får såklart inget svar den här gången heller. Han visste mycket väl att hon var på en annan fest, och han visste att han den andra skulle vara i närheten. Någon gång under kvällen hade han sett han den andra, Marcus, på stället han var på nu, men det var väl så den sortens killar funkade. Inte bara vara på ett ställe hela kvällen, bli sedd. Vara sleven som omvälver natten. Han hade sett Marcus försöka ringa någon, men lagt ner telefonen igen. Det kändes som att de lekte tagare allihoppa. Alexandra försökte få tag på honom, han försökte få tag på Fia, Fia försökte säkert få tag på Marcus, och Marcus försökte få tag på någon. Lite ödets ironi om han ville åt Alexandra. Hade det varit Fia Marcus ringt skulle han fått svar, så mycket var säkert.

Amanda, Anna, något på A, kommer ut ur toaletten och hon ser bättre ut nu. Inte bara O-K, upphöjd ett klick till bra. En nivå ifrån Fia. ”Tequila!” ropar han till henne, över basdunket som slås ner från våning över.”Va?” ropar hon tillbaka. Han böjer sig fram och ropar igen lite för högt, lite för nära hennes öra. Hon skrattar till, tar ett steg tillbaka och nickar. Fantastiskt söt faktiskt.

Han leder henne uppåt, mot drink & shotbaren som ligger bortom dansgolvet. Han leder henne med en arm över hennes rygg, och hon accepterar den fysiska kontakten. Verkar lutar sig tillbaka i armen ibland, verkar gilla det.

Fan, Fia, varför svarar du inte. De ställer sig bakom tre killar som shottar något svart och han böjer sig fram för att säga något till henne, ångrar sig, chansar, och kysser henne istället. Hon svarar nästan genast, tar ett tag om hans rygg med ena armen och hans nacke med andra, håller honom kvar. En av killarna framför bankar honom på axeln och gör tummen upp, han svarar med att le med ögonen mot honom, gör tummen upp med handen som är bakom hennes rygg. Killarna går iväg, de står kvar en evighet, sekund, och tar sen deras plats längs bardisken. Bartendern ler och ger dem förtur. Två tequila, två saltpåsar och två skivor citron dukas upp, han betalar. Hon ser lite vilsen ut, som att hon inte riktigt kommer ihåg ordningen. Han kysser platsen mellan tummen och pekfingret på sig själv, och hon gör samma. Strör ut salt, tar upp citronen med den handen och shotten med andra. ”Salt först?” frågar hon. Han skrattar och nickar. ”Ta ett djupt andetag innan, knepet är att inte andas in igen förräns du biter i citronen…” Hon ler och de tittar på varandra. ”Skål!” Salt-shot-citron, bam ner på bardisken, hon något senare. Slickar sig om läpparna ”Det smakade ju ingenting!” säger hon, genuint förvånad. De kysser varandra igen, och ger sig ut mot dansgolvet.

Rejäl baksmälla, morgonen efter. Alldeles för starkt ljus utanför, han åmar sig i sängen. Ensam, okej. Huvudvärken är där i hans medvetande, en konstant jordbävning, och han vet, rationellt, att det inte kommer bli bättre förräns han tagit sig till köket, iprenen, och coca colan. Men han orkar inte. Spenderar några minuter att dividera mellaan att återuppstå eller bara ligga här och självdö hela dagen. Väljer det första alternativet och i en våg av viljeansträngning så tar han sig till köket, i boxers. Lyfter ner medicinlådan med ena handen och knycker upp en ipren från förpacknignen. Sväljer ner med lite cola direkt från flaskan. Genast bättre, placeboeffekten och ny luft gör sitt. Han ser över mobilen. Ett nytt nummer hade ringt, 03:27. Minnesbild av hur de skildes åt utanför krogen, efter att stått kvar tills de var helt ensamma. Fuktig snö i håret på de båda. Ganska varmt ändå. ”Alltså”, hade hon skrattat, ”Du är snygg, jag gillar dig, men..” Leende stort som en vargs ”jag tänker inte gå hem med dig nu”. Han hade inte pushat. Startar datorn, kollar upp numret på eniro. ”Anna Maria Ihlman, bla bla , skicka blommor med flowerexpress. Födelsedag 1991-03-12”. 91:a, det var bra, han hade trott att hon var yngre. Lägger in henne som ”Anna HG”.

Inget svar från Fia än, hon borde svarat på sms:et i alla fall. Ett mörkt moln av ångest blåser in från ingenstans när han tänker på den andra killen, och när sista gången var han såg honom. Kanske de fick tag på varandra, hon brukar ändå få som hon vill. Han med säkert. Ångest över Alexandra också, lite, nu kände han sig lite som ett as att han inte svarat igår, men han har ju faktiskt förklarat var han står. Eller försökt förklara i alla fall. Hur som helst borde hon inte kunna guilt-trippa honom. Men det är vad hon gör, ju.

Han lägger sig ner på sängen igen, väljer att självdö en timme eller tre till, innan dagen behöver sätta igång på allvar.