I världsstaden
(den gula, inte den grå)
skuggar man sig i glansen.

När dagen stiger, formas platserna.
Några hävdar i triumf sin existens.
Staden härmar sitt rykte,
men droppar skam över skog,
röta över äng.

I ett av stadens små hörn
skymtar den enkla roten.
Den vibrerar
och platsen glöder svagt.
Om någon ser den,
slocknar den.