Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vår

Det var vår i luften. Linnea går ut ur sin lägenhet. Instinktivt kollar hon åt vänster när hon låser dörren, mot Richards dörr, men hennes blick studsar tillbaka som att bilden bränt henne. Hon vrider om låset och går därifrån, tunga, stadiga steg.

Hon saknade honom. Det skar lite inom henne, och hon hade länge tänkt att hon inte brydde sig, det var han som gjorde första missen, och hon hade inte MENAT att strula med Stefan där och då, det bara råkade bli så. Hon begravde sig i tankarna på vägen ut ur trapphuset. Det spelade ingen roll längre, hur som helst.

Flyttlasset hade gått förra veckan. Hon hade sett Richard och någon som hon gissade var hans pappa bärandes på en alldeles för stor soffa, för stor för hissen, neråt i trapphuset. De hade sett så lika ut, sammanbitna men oväntat starka. Hon hade sett att de var på väg ner, och hon hade hunnit in i hissen innan någon av de hade sett henne. Första gången hon åkt hiss sen.. Hon känner något fuktigt i ögonvrån, och hon orkar inte, skjuter ner känslan i ryggslutet. Hon har inte gråtit över det här än, och det är väl alldeles för sent att göra det nu, när hon är på väg hem till Stefan, ett och ett halvt år sen hela den där historien började.

Våren utomhus är upprymnande, luften ger kraft till henne, den starka solen värmer från en blå himmel. Snön ligger kvar, men det rinner små forsar längs med cykelbanorna. Snön är här nu, men håller vädret i sig. Två veckor kanske.

Hon både hoppades och hoppades inte att någon skulle komma upp och prata med henne. Om någon kom kanske den skulle fråga varför hon såg ledsen ut, fråga varför hon snörvlar, fråga varför hon inte tog tag i Richard när hon hade chansen och vad hon egentligen vill med Stefan. Om någon inte kommer så kommer hon vara kvar i de här tankarna hela vägen fram, och Stefan kommer se så där orolig ut när han frågar hur det är och hon kommer bli arg för att hon inte orkar förklara. Hon borde bara vända, egentligen.

Hon tänkte på den där kvällen. När Richard inte kom hem till henne. När Richard skulle kommit hem, när han lovat. Det var den natten hon hade velat berätta för honom. Han skulle varit lite full, visst, men det hade gjort det lättare. Hon skulle sagt vad han betydde för henne. Hon skulle inte använt DET ordet, men hon skulle nästan gjort det. De skulle kramats, gosat, legat. Morgonen efter skulle de äta frukost tillsammans, ta en lång promenad. Inte undvika andra människor utan visa upp varandra. Han skulle få träffa Stina och hela det gänget.

Senare, samma kväll, skulle de ”på skoj” bytt relationsstatus på facebook. Inte på riktigt på riktigt, utan de skulle skämta om det, men från och med då skulle det vara de två, inte bara i en lägenhet i en säng i mörkret ensamma, utan tillsammans utomhus, i ljuset med alla andra. Officiella. Om de klarat hösten skulle de då få våren. Det skulle bli bra. Det skulle ordna sig. Nästa sommar skulle de rest bort tillsammans. Året därpå skaffa lägenhet. Första dagarna av resten av sina liv.

Hon känner hur ögonen tåras igen, och den här gången stannar det inte vid lite fukt i ögonvrån, den här gången blir det en forsvåg, en tsunami, och hon svänger in, runt ett hörn, mellan en cykelbod och ett buskage. Sätter sig rätt ner på snödrivan, känner fukten, ett lager jacka ifrån, och låter tårarna komma. De forsar ur henne, tysta tårar, och ”varför kunde det inte bli bra, varför kunde det inte ordna sig” bubblar från hennes strupe.

Småfåglarna har börjat komma tillbaka, och de sjunger i buskaget bredvid. De små läten Linnea gör täcks, blir till en del i deras sång. Ovanför är himlen ljusblå, och solen skiner upp tusen om tusen stjärnor i snötäcket framför henne. Det doftar smält snö, knoppar i träden, och känslan av att hålla hand med någon du tycker väldigt mycket om för första gången.




Prosa (Kortnovell) av aloc VIP
Läst 237 gånger
Publicerad 2016-09-10 10:37



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP