Plommon, som alla kallade honom, gick i samma klass som jag. Han hade krulligt, kort, blont hår. Snyggt ansikte och Levis-en satt fräckt på hans smärta kropp. Han ingick i den inre kretsen i klassen. Jag minns att jag blev lätt röd på kinden när han en förmiddag ställde sig bakom mig i skollunchen och tryckte sina ben mot min bak i matkön. Han var inget vidare som plugghäst. Snarare tvärtom med ettor och tvåor i betyg. Det sades att han boxades och övade karate.
Jag blev inte det minsta förvånad när, många år senare, såg honom i polisens tv program: Blå ljus. Han växlade pengar svart och åkte dit för varusmuggling. Vid det laget saknade han flera framtänder.
Det var 1976 i slutet av årskurs åtta, vårt sista år tillsammans i grundskolan. Våren hade brutit fram med sin fulla kraft. Blommande äppelträd och nygröna blad på träden. Luften var full av förhoppningar och nytt liv. Min hund, Virgonc, var en vakthund, inlåst bakom trädgårdens taggtrådsförsedda staket. Plommons kompis Lycko ringde en dag. Han hette faktiskt Szerencsés, som betyder Lyckosam, på Ungerska. Han ringde och frågade om jag ville gå på en hundpromenad med honom.
Plommon, ska också hänga med, sade han i förbigående.
Jag, som inte var i klassens inre krets runt Plommon, blev lite fundersam. Men man brukar inte säga nej, om Plommon bjuder någon. Jag kopplade Virgonc, som hade lång, svart rastapäls. Vi gick upp i skogen i bergen ovanför villorna i vårt kvarter. När vi kom nära, det vi kallade för den "Stora Döden", en vit kalkklippa, djupt ner i avgrunden, ville Lycko ta kopplen och föreslog att jag och Plommon gick före honom.
Plommon klättrade lättsamt ner längs klippan, böjde sig ner och satte sig under klippan. Jag följde efter honom och kröp ner bredvid. Han tittade lurigt i mina ögon, tog min kind i sin hand och kysste mig på munnen bestämt. Han tog ett fast grepp om mitt bröst med den andra handen. Jag minns hur hans spetsiga tunga plötsligt trängde sig in i min mun, medan hans händer sakta slank ner mellan mina ben och hur jag grep hans arm då hans fingrar tryckte sig in mot mina blygdläppar.
Han lyfte sina händer och tittade på mig med en grimas.
Vi klättrade upp utan ett ord och letade rätt på Lycko och gav oss hemåt.
Plommon gick före med hunden.
När vi närmade oss vår gata, vände sig Lycko mot mig förtroligt: ”Du vet. Plommon har bara ettor och tvåor hos din mor”. Min mor var nämligen vår kemi, biologi och geografi lärare. ”Kan du snacka med henne så att hon fixar Plommon minst en trea? Annars får han stryk av sin farsa!” Sedan tittade dem i mina ögon med ett flin: ”Ha det gått!” sade de, och reste tummen upp.
Jag steg innanför grinden och släppte loss hunden. Lycko slog nöjd i Plommons axel med sin knytnäve. De gick lekfullt skojande neråt på serpentinvägen som slingrade framför vårt hus.
Jag stod som ett stenblock bakom grinden och följde dem med blicken tills dem försvann nere i kurvan bakom skogssnåret. Då dem försvann ur sikte, satte jag mig på stentrappan i fosterställning.
Efter ett bra tag sprang Virgonc fram till mig. Han skällde, hoppade kring mig och slickade mitt ansikte. Jag gick sakta uppför stentrappan upp till den grönskande trädgården och det gula huset.
Det blev inga flera hundpromenader med Plommon och Lycko.