Den gamle gick sin promenad,
som han så ofta pläga.
I nattens tysta serenad,
på välkänd stig han gick.

Han undrade om den brokad,
av ord han ville säga,
var lönt att skriva på det blad,
som möta deras blick.

På toppen av sin balustrad,
han satte sig att finna,
hur det som varit, den fasasd,
han närt, nu ej var mer.

Förlorad kamp på den estrad,
som hjärtat ej kan vinna,
långt bortom stadens larm, han bad
att finna ro, och lade sig ner.