Alltings början.
Från starten ur ett svart hål.
Och så börjar det om igen.
Finns vi inte och så finns vi.
Däremellan en tanke av tid.

Ur gryningen låser sig ett rum av tystnad upp.
Kan det ljusna där inne?
Antingen blir det mörkare eller så ljusnar det.
Dagen gryr inte utan att någon ber den om det.
Vem bad egentligen?

Fastän att vattnet fortfarande är svart ser jag rakt igenom det.
Som om det aldrig mörknat.
Till bredden fylld av ljus.
Med alla färger på en gång.
Men bottnen ser vi aldrig.
Ingen gör det.

Lyssnar vi noga kan vi höra ett eko av röster komma närmre.
Det är inte en omväg. Lyssnar vi går det fortare.

Ifall alla lustar skulle fylla den ensammes
skulle ingen annan behövas. Men vi behövs.
Alla på en gång för varandra.

Ögonen väjer inte för någon,
men ljuset skulle behöva sänkas en nivå.