”Andra människor kommer alltid att såra dig”

Hans mor hade alltid sagt det, under buskiga ögonbryn och från stora kinder med ett busigt leende. Hon hade bett om hjälp att ta ut bullarna ur ugnen men gjort det själv innan han hunnit reagera. ”inte jag då älskling, men andra, andra människor” Hon kysste honom på pannan och sen var det inte mer med det, han fick en varm bulle direkt från plåten som brände honom på tungan, växte upp, blev tonåring, vuxen och någonstans där i mitten försvann hon för alltid från hans liv vilket han fortfarande, tio år senare, inte kunde greppa. Hon ljög, hon sårade ju honom visst.

Andra människor kommer alltid såra dig, det fanns en fortsättning också, men han kunde inte komma ihåg den. Andemeningen var att.. nej, han hade det på tungan, det var något lite fint ändå. Kunde inte komma ihåg, kommer reta gallfeber på honom i några dagar nu.

Han gick förbi ett gym, han var på stan förstås det borde jag nämnt, och gick förbi ett gym, ett friskis och svettis med rader av maskiner som stod längs med väggarna. Mot glasrutan där han går förbi står springbanden, fem-tio personer som svettas på rad. Han håller sig från att se in, kan knappt gå på gym längre, har ingen ork. Vill inte se in, alltid pinsamt om man får ögonkontakt med någon, känns som man inkräktar på något sätt. Ska inte se in. Ser in.

Lena sprang på bandet. Varenda sekund gjorde ont i hennes kropp men hon var där. Det var ett lidande men det var mot en belöning, hon skulle bli snabb och snygg, hon skulle bli som Terese och hon skulle äntligen bli någon. Det skulle gå. Hennes mobil dog nyss, hennes hörlurar sitter kvar, ingen tid att fixa, hon har två kilometer kvar på milen.

Musiken i lokalen är hög, så hon hör inte, men så skär en mening genom luften

”Jamen du vet Lena?”

Hon fångar upp frekvensen, kan inte säga vems rösten är, men hon känner igen den. Någon hon pluggar med kanske?

Först ett skarpt ”SH” men sen viskar personen tillbaka något. Kan vara att hon är här, hon vet inte, hon hör inte. Hon vill veta, men samtidigt inte.

Viskandet höjs igen, och hon hör, även fast hon låtsas som att hon inte gör.

”Så här, Helena, toksnygg, bra kropp, vältränad”

”Helena, du menar landemark?”

Skarpt slag mot axeln, sånt som gör ont men som man inte låtsas gör ont

”Klart, vem annars?”

Skratt som svar

”Hon tränar ALDRIG. Jag menar det. Aldrig. Jag har sett henne springa en gång och det var bara för att någon kille fick ut henne. Hon sprang som en gasell. Sminkar sig inte heller särskilt, lite mascara ibland, lite någon gång om hon verkligen måste men annars, fullt naturlig.”

Viskande igen, men fortfarande högt nog för att hon ska höra

”Vad har det med Lena att göra?”

”jamen. Det är det jag menar. Världen är inte rättvis. Lena har varit här, du ser ju hur hon springer, fem dar i veckan, senaste året. Hon toppade någon statistik här för någon vecka sen. Helt sjukt. Ambitiös, trevlig, rolig att prata med. ” Rösten avtar, som att de är på väg bort ”Men jag skulle välja Helena tio gånger framför henne. De spelar inte ens i samma liga. Alltså. Trots att hon satsar stenhårt. Hon kommer inte ens upp över godkänd. Det är tragiskt. Hon satsar allt hon kan här och hon kan ändå inte vinna. Hon har inte” och sen hör hon inte mer. Hon svettas så att hon sprängs, och hon tror att ingen kan märka tårarna från svetten. Utanför går en kille som hon får ögonkontakt med men hon kan inte mer utan tittar bort. Två kilometer kvar.

Han får ögonkontakt med en tjej som ser rödögd och förstörd ut. Hårt träningpass. Hon har kort brunt hår, men han vet inte, inget för honom. Han fortsätter förbi, framåt. Det är så ensamt utan dom. Så var det, fortsättningen. Andra människor kommer alltid att såra dig, men det är så ensamt utan dom. Skönt. Allting föll lite på plats.