Cigg. En enda cigg. Ge mig en cigg.

Tankarna var ensidiga när hans händer äntligen kravlat sig längst upp på stålröret och han nu kunde hiva upp sin kropp på den lilla bit utstickande plåt, sex livsfarligt höga våningar över asfalten nedanför.

Alltså, bara en enda behövs. En enda cigg. Eller bara ett bloss. Det räcker, bara för att fokusera tankarna.

Bakom honom ligger staden och sover under en monstruöst klar stjärnhimmel. En av de där när man kan se vintergatan som ett dimmigt sken på skyn, när dina ögon slinter mot månen vars ljus träffar dig som ett knytnävsslag.

En av de där när varje liten stjärna sticker till i dina ögon, som nålar mot en ballong.

Eller som glöden på en underbart doftande cigarett med mentholsmak som sakta närmar sig på avstånd, ett avlägset leende som kommer mot en och man behöver inte ens fråga utan-

Fan vad han behövde röka.

Ryggsäcken slänger han av sig på taket och för en stund drabbas han av svindel. En kort stund, men tillräckligt lång för att ska föreställa sig hur hans fötter hittar en isfläck där på taket, en av de få som överlevt våren, och hur han då tappar greppet. Hur hans händer frenetiskt försöker greppa längs med plåten, men att handsvetten gör det lönlöst. Hur hans kroppsvikt tvingar honom neråt, hur fingertopparna bara glider mot den glatta ytan. Inte snabbt bara.. ostoppbart. Hur väggen och tryggheten ska komma utom räckvid, och hur ena foten plötsligt trampar ut ett moln av damm i den tomma luften. Andra foten tätt därpå. Hur han sedan gör allt han kan, och nästan får ett grepp med ena knät. Bara nästan, då allt det gör är att vrida hans kropp ett kvarts varv. Hur hans sida hamnar längs med stupet och hur det då blir än mer lönlöst. Ena armen är utanför och nu ser han marken där så oändligt långt ner, stenhård och vass. Hans ena hand försöker få ett grepp om något runt kanten men den minimala rörelsen blir det sista universum behöver för att slunga ut honom. En våg av lugn sköljer över honom på vägen ner, det är bortom honom nu. En anka simmar i det bäcksvarta vattnet i ån en bit bort och världen är vacker när hans kropp slutligen krossas mot marken med farten av en lastbil på en motorväg. Inte ens tandkort skulle kunna identifiera honom, utan de får gå ut med en beskrivning av hans kläder.

I en millisekund spelar den framtiden upp sig framför honom, och lika snabbt skakar han av sig den.

Ur ryggsäcken drar Adam fram den första burken färg och tänker på cigg tills solen åter målar himlen lila och röd.