Människor och möten

Vilket rikt liv har jag inte levat!

Ikväll har jag gått igenom en arkivlåda med brev, plockat ut innehållen, tagit adresserna till vara i ett dokument och slutligen dumpat kuverten och korten med frimärken i en papperskasse för vidarebefordran. Tre kilo tvåhundra gram av diskreta skal kring mina vänners liv. De brev jag sparar har fått en tidsangivelse enligt poststämpeln, om de var odaterade.

Så många kära minnen som steg fram! Karaktäristiska handstilar, människor, en del bilder och urklipp - och ett brev skrivet helt i punktskrift, som jag än idag inte kan läsa.

Men det ska jag inte berätta om idag. Det brev jag vill berätta om kunde jag läsa, däremot inte avsändarens adress, så det blev obesvarat. Också omvälvningar i livet kom emellan, gav inte plats för utredningar.

Hon var en äldre dam, satt på fönsterplatsen i det södergående tåget, jag intill gången. Bägge hade vi "komligt" bagage (komlig är finlandssvenska och betyder närmast opraktisk, skrymmande) som vi kilade in mellan oss och under framsätet. Jag var på väg hem efter ett studieår i norr, hade huvudet fullt av tankar på det praktiska som väntade där hemma. Och det stora beslutet, att flytta ihop med min hjärtans kär. Något läste jag väl, skrev kanske också ett och annat. Vägen från norr till söder är lång.

Det var något väldigt skönt över damen vid fönstret. Hon såg så harmonisk ut där hon blickade ut genom rutan och såg landskapet flyta förbi. Det är en särskild känsla att åka baklänges mot framtiden, med ryggen i körriktningen. Och det var något särskilt med henne. Det verkade nästan som om hon sjöng. Ja, hon sjöng verkligen. Hela tiden, sång efter sång i pianissimo med en klar och ren sopran. Men som sagt, knappt uppfattbart pianissimo. Då stör man inte. Kanske övade hon på något? Eller - tänk om hon var som jag, en människa som sjunger överallt när den är lycklig?

Vi tog fram våra smörgåsar, växlade några ord. Och jag frågade om hon hade klassisk skolning, då rösten var så svindlande ren och klar, diktionen tydlig också i hennes pianopianissimoläge. Det hade  hon! Liksom damen jag mötte en gång i tunnelbanan i Stockholm, frågade om tunnelbanespåret av - hon som hade en diktion som fick mig att baxna. Och det visade sig att hon var skådespelerska, hade verkat många år vid Svenska Teatern i Helsingfors när jag ännu var barn och "skillnadskan" klingade på scenen.

Kanske var det just den erfarenheten som gav mig modet att fråga min medresenär på tåget om hennes röst. Trots att det inte fanns någon flyktväg om jag dummade mig, för jag var - och är väl alltjämt - rätt känslig i hur jag närmar mig andra människor.

Det var ett gränsöverskridande möte, både mellan våra länder och oss. Hon var lycklig över att ha fått besöka vänner i Finland, jag var lycklig över att hon talade finska. Jag hade just avslutat ett år med studier kring rösten, levde i den världen.

Helt naturligt hann vi utbyta många tankar om sång genom tiderna, allt från Jenny Lind, Birgit Nilsson och Alice Babs till harmoniska övertoner, italienskt och tyskt sångsätt, sången från hjärtat.  Men, som hon sjöng!! Efter hand som samtalet flöt fram kom en ny sång, och jag njöt, samtalet pausade och landskapet genererade nya sånger. Att sitta på privatkonsert i en tågkupé, det hade jag aldrig ens drömt om. En näktergal, en koloratur, mjuk och levande ännu i hög ålder.

I det hjärtliga brevet skriver hon "nu minns jag hur jag sjöng för dig, hela vägen. Och jag tänker - vilken galning jag är! Men också nu sjunger allt inom mig, det vore en lycka att ha en åhörare." Det var en lycka att få en sådan färdkamrat på livsresan i skarven mellan drömyrket och drömmannen.

Alltjämt får rösten mig att stiga ut ur mig själv, få eller ta kontakt med en stämma. Rösten har alltid fascinerat - det talades väldigt mycket röst i min barndom. Fast då hette det ofta "organ", hur en människa använde sitt organ. I tonåren började vi barn av någon anledning fnissa åt uttrycket ... Och i körsång handlade det om att lyssna, lyssna, lyssna - idag säger vi kanske blenda. Att sjunga så att röstfärgerna går samman.

Här på sajten idag fascinerar också den inre rösten, den som kommer till uttryck bland dem som skriver här. Inte alltid läcker som en klassisk koloratur, inte alltid efter skrivna noter, någon gång mer som brunstigt bröl - men likafullt rösten från det innersta i oss. Ingen röst är den andra lik. Varje röst är en gåva, vare sig den klingar i ensamhet eller inför en stor publik.Och vi är alla resenärer ...

2016-09-14 22:25