Avstånd
Är allt jag klarar av
En chans att förtränga och glömma
den där rädslan
Men den försvinner inte
Bara lite
Den ligger kvar och gnager men jag äts aldrig upp
Det är hanterbart
men inte länge till

Är stora avståndet
tillräckligt stort nu
för mig
för dig
att åter längta ihop, likt två himlakroppar
Det är ett ständigt gummiband strävandes utåt
Ska det brista
Eller far vi ihop med en krasch
Allt är lika smärtsamt

Skapar krockkuddar
bestående av ilska
Men skyddet är vasst
Så vem vågar sista steget utåt
Skär av mig
Eller far in, i mig
Förlamande-ångest-rädslan
måste bli fri
Snälla låt mig krascha, i något av de två