De var sju, alltid de var sju. De som jagade mig genom skogens mörker ledd av månens ljus. Ack, de sa mig att allting var en dröm, men mitt sinne sade mig att det inte var så.
Jag tog deras liv, alls sju. Efter alla dessa år, deras jakt efter mig så osann som det var sagt. Det hade aldrig hänt nu, men det hände då det som var min verklighet förut.
Jag dolde mitt jag i skuggorna av dåtidens ärr, plågad i ett nu utan verklighet. Vad världen en gång var, har inget behov av att bevisas hundra år senare.