Den lilla grusvägen var tämligen glest trafikerad.
På sin höjd så kunde det möjligtvis åka förbi någon liten postbil då och då.
Men inte alltid.
För det var inte alltid han väntade post.
Men väntade, det gjorde han nog allt, för någonting måste man ju vänta på.
Fast ingen var riktigt säker på vad.
Varje morgon satt han där på sin pall och glodde än hit, än dit.
Timme ut och timme in, i regn och rusk satt han där.
Obeveklig. Med en pilsner i ena näven och en pipa i den andra.
Bredvid honom satt alltid hans stora gamla hund.
Vi tänkte ofta på vad det var men vi kom oss liksom aldrig för att fråga.
Åren gick.
Han satt där han satt.
Och vi undrade.
Vad är det han väntar på?
En vacker dag så stod jag inte ut längre, så jag gick fram till gubben och frågade vad det var han väntade på.
"Ingenting", sa gubben.
"Det är ni som väntar, jag är helt nöjd, faktiskt."
Och så reste han sig upp från pallen, visslade på hunden och gick in.