Jag är sjukskriven.
Jag är 25 år och sjukskriven. 
Och på något sätt känns det inte särskilt konstigt. 
Eller jo, det känns lite konstigt, men samtidigt absolut nödvändigt. 
Det är klart att jag hamnade här. 
Jag vet ju alla skälen. 
Den där ambitiositeten, den där duktiga flickan, den där obefintliga orken, som jag har skrivit om ibland. 
Allt det där som någon tog sig friheten att fnysa åt. 
"Fan, du är ju ung, du ska bara vara glad att du har ett jobb att gå till", ungefär. 
Visst visst. 
Det är ju så enkelt att vara ung, snygg, perfekt och otillräcklig. 
Det är klart att jag ska vara tacksam. 
Det är ju så enkelt att besvara alla krav som bland annat du som fnyste åt mig har på mig. 
Det är så enkelt att vara ung, vältränad, intelligent, klok, social, nyfiken, törstig, outtröttlig, tillgänglig, glad, tacksam och mogen för sin ålder, precis hela tiden. 
Utan att andas. 
Utan att släppa ut magen. 
Ständigt iklädd för tight åtsittande jeans. 
Nej, det är faktiskt ganska skönt att få sitta i en fåtölj mittemot terapeuten och höra någon annan säga att jag har rätt att må som jag gör, för ovanlighetens skull. 
Det är svårt att hitta de där vuxna som inte helt har glömt bort hur jobbigt det kunde vara att vara ung. 
Och som har en förståelse för att allting kanske faktiskt inte alls har blivit bättre med åren. 
En förståelse för att alla valmöjligheter, all yttrandefrihet, all världens globalisering och inte minst digitalisering kanske inte alls bara underlättar. 
Och jag har kämpat, säger terapeuten. 
Jag har kämpat med mina relationer, med att ta hand om alla andra, tagit ansvar, varit mamma och dotter på en och samma gång, försökt vara alla till lags. 
Haft en aldrig sinande vilja att vara duktig. 
Känt så mycket skuld när jag inte orkar. 
Det är klart att jag hamnade här. 
Och vid de få tillfällen då jag har fokuserat enbart på mig själv har jag kallats självisk. 
Självisk.
Självisk, ja nu ja, nu när jag inte längre bidrar till någonting!
Nu när jag bara fokuserar på att sätta den ena foten framför den andra och att inte råka fundera för mycket på framtiden, för att magen gör för ont då. 
Nu är jag självisk, för att jag måste. 
För att jag inte längre kan. 
För att det inte längre går. 
Nu när jag inte längre har något annat val än att vara just självisk. 
Och jag inser att jag är så jävla arg. 
Så arg på att ingen hjälpte mig att sätta stopp i tid. 
På att ingen sa till mig, och fick mig att också förstå, att jag är okej precis som jag är. 
På att ingen också tog ansvar för mig, så som jag tog ansvar för alla andra. 
På att alla istället bara slängde sina krav på mig, fastän jag egentligen redan gjorde mer än vad någon kan förvänta sig. 
Jag är här på grund av den duktiga flickans onda cirkel. 
Prestationer som föder förväntningar, krav som blir orimliga. 
Prestationer som blir till vanor, mönster och huvudvärk. 
Det är klart att jag hamnade här, men varför, och till vilken jävla nytta. 
Står och väntar vid ett övergångsställe i innerstan och kommer på mig själv med att tänka:
Varför kan inte jag bara få vara? 
Varför kan inte jag bara få vara? 
Låt mig vara. 
Jag vill också få vara en nobody, ibland.
Det låter som en skön grej, för omväxlings skull. 
Jag orkar inte vara oersättlig hela jävla tiden. 
Det går faktiskt inte.