Jag har länge velat skrika. Sättet du behandlade mig på.
Hur du skyllde på mig när han lämnade oss.
Jag var 11 och allt i världen var mitt fel.
Alla män du sökte tröst hos. De som utnyttjade och slog mig,
när du såg men inte såg.
Hur du aldrig någonsin såg.
Hur du levde på drogen drama, hur du njöt när jag led.
Jag kunde se det i dina ögon.
Jag var för lik honom, fick ta straffet.
Jag har länge velat skrika, skrika högt hur ont det gjort.
Hur arg jag varit. Hur ärrad jag är.
Men skriket fastnar i halsen mamma.
För du var ändå den som bar mig.
Trots att du inte älskade mig så bar du mig i din kropp
för att ge mig livet.
Och livet, mamma, är kärlek i sig. Den största av alla.
Tack. Det är bättre nu och inga skrik kan läka oss ändå.