Min fru skrattar åt mig när jag tar med mig paraply på morgonen fast solen strålar. Men jag kollar prognosen innan jag ger mig iväg och tar med det om det finns risk för regn. På det viset slipper jag bli våt i onödan. För min fru är det en olycka om det börjar regna en fin dag - även om appen har varnat. Är det en olycka också om löven faller på hösten, om en gravt berusad förare krockar? I våras förlorade jag min klocka. Jag och min fru skulle till Köpenhamn över en långhelg, och ungefär i höjd med Jönköping märkte jag att den var borta. Jag kände mig plötsligt naken, och jag blev orolig eftersom det var en fin klocka med mycket affektionsvärde. Pappa gav mig den när jag fyllde tjugo. Den var alldeles för fin för en tjugoåring, men han hade många underlåtenheter att kompensera. Jag var nio när han försvann och lämnade mig med mamma. Efter det såg jag honom bara sporadiskt. Inte ens mina födelsedagar mindes han, även om mamma såg till att det alltid fanns en present från honom. Den var nästan alltid fin och lite onödig. Mamma lät honom göra det för mig, som om hon kände skuld för att hon inte hittat en bättre far för mig. Pengar hade han, så det var väl ett enkelt sätt att döva samvetet. Ändå var min tjugoårspresent - en Rolex med mitt namn graverat på baksidan  - oväntat storslagen. För en gångs skull tydde också allt på att det var hans egen idé och initiativ. I början vågade jag knappt ha på mig den. Sen tänkte jag att en fin klocka i en byrålåda är lika meningslös som en på månen, och började använda den dagligen. Nu är pappa borta och ingen klocka kan ge mig tillbaka det jag miste när jag fick växa upp utan honom. Ändå var det som om jag förlorade honom för tredje gången när jag satt där på planet med vänster handled tom. Denna gång dessutom genom eget slarv. Så länge vi var i Köpenhamn kunde jag hoppas att den var hemma. Jag brukade använda den varje dag, så jag hade säkert satt på mig den på fredagsmorgonen. Men hemma fanns den inte. Jag har ordning på mina saker men vände upp och ner på lägenheten i varje fall, som man gör när man är desperat. Under stigande oro kollade jag med kollegorna och polisanmälde förlusten, ifall jag blivit besluten på väg till flyget. Veckor och månader gick utan att klockan syntes till och jag började vänja mig vid att den var borta. Däremot anmälde jag det inte till försäkringsbolaget. Jag hade dåligt samvete för det, men det blev inte av. Antagligen gjorde det för ont på något vis, den ekonomiska förlusten var inte tillräckligt stor för att få mig att erkänna förlusten. Så blev vi, en dag för en tid sedan, bjudna på ett bröllop där det stipulerades att man skulle ha kostym och slips. Jag plockade fram mitt smyckeskrin (en gammal cigarrlåda) för att sätta på mig manschettknapparna, och där, mitt framför ögonen på mig, låg klockan. Det var fullkomligt obegripligt. Hur kunde en klocka jag använde varje dag försvinna från min arm och hamna i smyckeskrinet? Genom mitt yrke är jag van att komma ihåg en massa detaljer, så det är otänkbart att jag själv lagt den där och omedelbart glömt det. Ville ungarna skoja med mig? Men då hade sanningen krupit fram snabbt, även om de skämdes. Min fru? Hon gillar att skratta åt mig men skulle aldrig göra något illvilligt. Kunde någon ha stulit klockan och sedan ångrat sig och lämnat tillbaka den i smyckeskrinet? Men bara familjen vet var det är gömt. Den som håller på att bli galen eller senil kanske inte märker det själv men då måste det finnas andra varningssignaler än en klocka som flyttar på sig. Jag gick igenom alla alternativ ett efter ett och förkastade dem som orimliga. Ändå har det hänt. Till slut tvangs jag helt enkelt acceptera att händelsen är oförklarlig. Inte övernaturlig, men omöjlig att genomskåda. På något vis har klockan förflyttat sig från min arm till smyckeskrinet men hur det gått till är dolt för mig. Detta måste jag acceptera. Jag är naturligtvis glad att jag har fått tillbaka pappas klocka men det känns som om han har spelat mig ett spratt. På något underligt vis är det inte ens riktigt samma klocka längre.