Jag ställer fram sidenfågeln för sig i en glasmonter
där lyser den med sin skrivmaskin. Glaset verkar bräckligt
och kan gå sönder i tusen bitar så limmas den igen
sorry, jag är hel, saker är bara materia som går att
ställa tillrätta, om inte fältslag tar bort allt

Hur kan du? Rör inte mina saker, kyrkan har jag slängt
i papperskorgen och min kajak har jag packat färdig
med däck för bilen som står på andra sidan Storsjön

så säger jag det att man ska paddla på, även de röda
khmererna och den lilla hästen som skulle resa sig

Var varsam, jag är vaksam, trilla inte i, jag livräddar dig då
för tyget blir blött och jag får hänga upp det på elementet
lägger mina läppar mot ditt bröst och sedan handen
då klappar du om mig, rufsar, tack, vad fint

Själva sidenfågeln representerar med sina porslinsögon
så blå och genomskinligt nyfikna att världen tas emot
som ett fenomen på mjuka vingar i höljets lätta friktion
med lufterna och partiklarna som avger sinnesintryck

Sidenfågeln konstituerar något som jag vill säga,
något mjukt och följsamt, rentav skönt, inte alltid snällt
om det sköna är skönare och det hårda hårdare än livet självt

Det ena utesluter inte det andra, allt levande vinner
tilltalar mer för oavsett vad som än händer
kan himmelsögon aldrig tävla med havsögon

I Dinspegeln är jag en individualist, jag särskiljer mer
än känner igen i igenkänningen - tycker om det främmande
det åtskilda som träffar på vartannat, ordning och vilt,
när blicken leker sig fram och letar efter nya fästningar

någon har börjat gräva härute, det är visst fiber
jag är ju bara en liten sidenfågel
grävmaskinen går på gården
men vad gör det mig
jag skriver för hand