Maria Magdalenas berättelse om påsken
Hej!
Mitt namn är Maria, men de flesta brukar kalla mig Maria Magdalena, eftersom jag kommer från Magdala.
Jag tänkte berätta något för er som hände mig och mina vänner för rätt länge sedan.
Det var den här tiden på året och påsken närmade sig. Jag och mina vänner hade vandrat med Jesus i nästan tre år. Från början var allt som en dans och ett äventyr. Jesus gjorde under och tecken. Han botade sjuka, blinda fick sin syn och lama kunde gå! Jesus undervisade med makt och myndighet, inte som våra skriftlärde och fariséerna!
Ja, allt folket älskade honom.
Inte fariséerna förstås!
Men de älskade inte så mycket annat än att sätta staket kring lagen och göra det omöjligt för oss vanliga människor att följa Gud.

Men nu, den senaste tiden hade Jesus, som vi alla älskade så högt, börjat tala så konstigt om att han måste gå upp till Jerusalem för att dö!
Vi förstod ingenting!

Som vanligt var det massor med människor på väg upp till Jerusalem för att fira påsken där. Solen lös från en klarblå himmel och vi gick var och en i våra egna tankar.
Jakob och Johannes diskuterade lika ivrigt som vanligt medan Petrus gick lite för sig själv. Han kliade sig fundersamt i skägget och kisade bort mot Jesus... som just då vände sig om och sa:
- Vi närmar oss nu Betania och Betfage. Ni två, Filippos
och Bartolomaios, kan ni gå in i byn därframme? När ni kommer in i byn kommer ni se en ung åsna, som ingen ännu suttit på, stå bunden där. Lös den och ta den med er hit och om någon frågar vad ni håller på med, ska ni bara svara:
-Mästaren behöver den och ska strax lämna tillbaka den! Filippos och Bartolomaios gick iväg och kan ni tänka er, de kom strax tillbaka med åsnan!!
Petrus lade sin mantel över åsnans rygg och Jesus satt upp.
Då hände något märkligt!
Plötsligt hördes sång från folket som var bakom oss. Till en början var det svagt men tilltog allt mer i styrka.
Så kom det en man fram som böjde sig ner på vägen framför Jesus, där han satt på åsnans rygg. Och mannen bredde ut sin mantel på vägen. Allt fler följde hans exempel! Andra klättrade upp i träden och skar av palmblad som de viftade med,
Det öppnade sig som en gata, vägens grå damm blev till en färgsprakande matta och fram på den red HAN, Jesus!
Vem var han?
Kunde han möjligtvis vara den profeterna siat om,
den fäderna väntat på,
som vi alla hoppats på?
Kunde han möjligtvis vara Messias, Davids son, BEFRIAREN!
Han som skulle driva ut romarna och sätta oss fria!!
Allt folket sjöng:
- Baruch ata be shem Adonai, halleluja! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!
Vi förstod det inte då. Men sen, när han förhärligats, insåg vi att allt det som stod skrivet om honom hade skett:
"Frukta inte, du dotter Sion, se din konung kommer till dig ridande på en ung åsna."

Så kom vi till Jerusalem. Denna underbara stad!
Det var så mycket folk i Jerusalem så här till påsk så när man gick där på gatorna fick man riktigt knö sig fram.
Där doftade det av kanel, nejlika, kardemumma och nystekt lamm!
När man gick där kunde man höra all världens språk och se de mest färgsprakande kläderna. Det var folk där från Rom, Grekland, Nubien, Persien, och långt norrifrån!! Mitt ibland alla dessa människor var det judar från alla världens hörn som kommit hit för att fira påsken. Det var en allmän glädje i staden, men samtidigt gick ett stråk av oro genom allt.
Man frågade:
- Vem är han?

Folket svarade:
- Han är Jesus! Profeten från Nasaret i Galiléen!

Jesus gick till templet.

Där välte han omkull stolarna för dem som sålde duvor och borden för dem som växlade pengar. Han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen.
Han undervisade dem och sa:
- Det står skrivet "Detta ska vara ett bönens hus för ALLA folk! Men ni har gjort det till ett rövarnäste!"
Halta, lytta och sjuka av alla slag gick fram till honom och han botade dem.
Barnen i templet sjöng:
- Baruch ata bechiem ADONAI! Halleluja!
Men när de skriftlärde hörde barnens sång blev de arga och sa:
-Hör du inte vad barnen håller på med?
Jesus svarade:
-Har ni inte läst skriften?
"Barn och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig!"
Sedan lämnade vi dem och gick till Betania, det började bli sent.

Nu närmade sig påsken och de skriftlärde och fariséerna sökte efter varje tillfälle att hitta någonting som kunde röja Jesus ur vägen.
Man lät samla det stora rådet och översteprästerna, för att diskutera saken!
- Om vi inte gör något åt saken, kommer snart hela världen tro honom.
Kajafas, som var överstepräst det året, lär ha sagt:
- Ni förstår ingenting! Det är bättre att en man dör för folket, än att hela folket går under!

Så inföll påsken, det osyrade brödets högtid. Lammen slaktades och allt förbereddes.
Det blev dags att äta påskmåltiden.

Johannes och Petrus gick till Jesus och sa:
- Mästare, var ska vi fira påskmåltiden?
Jesus svarade dem och sa:
- När ni kommer in i staden ska ni se en man som bär en kruka vatten. Följ honom till huset där han går in. Där ska ni fråga husets ägare "Mästaren undrar vart salen är där han ska äta påskmåltiden med sina lärjungar!" Han ska då visa er ett stort rum på övervåningen där allt är förberett.

Kan ni tänka er, allt var precis som Jesus sagt. Rummet var där och helt iordningställt.
Så jag, Maria Jesu mor, Susanna, Johanna och de andra kvinnorna gick dit och förberedde måltiden.

Under kvällen, när alla låg till bords och åt, sa Jesus plötsligt till sina lärjungar:
- En av er ska förråda mig!



Jag blev helt chockad! Vad pratade han om? Skulle en av hans närmaste vänner gå och tala om för de män som ville skada Jesus och röja honom ur vägen, var han fanns!? Jag förstod ingenting.

Efter en stund så reste sig Judas Iskariot upp och gick sin väg.
Jag tänkte: Han har väl glömt något viktigt. Han är ju ändå kassör.

När vi ätit färdigt och sjungit lovsången gick vi till Getsemane, denna underbara trädgård.
Man kunde se hur månljuset silade ner genom olivträdens grenverk, några duvor bredde ut sina vingar för att fly när vi kom och störde deras kvällsro.

Men Jesus verkade så nedstämd, nästan orolig på något sätt. Jag kunde inte sätta fingret på det. Jag hade aldrig sett honom sådan förut. Men, tänkte jag, det är bra att han kommer hit och ber, det brukar göra honom gott.
Vi brukade nämligen gå hit ibland när vi var i Jerusalem och Jesus ville dra sig undan, eftersom det ju alltid fanns så mycket folk omkring honom.

Tre av hans närmaste lärjungar, Johannes, Jakob och Petrus, följde med honom en bit bort för att be.
Själv somnade jag! Jag var så trött efter alla förberedelser, all mat och disken, ni vet säkert hur det är!
...

Plötsligt vaknade jag med ett ryck!
Det kom en massa soldater in i trädgården och människor med facklor, påkar och svärd!
Jag fick fullkomlig panik och skakade i hela kroppen.
Benen darrade och jag kunde knappt andas. Hjärtat slog så hårt att jag trodde det skulle spränga mitt bröst.
Vad var det som skedde? Dessa människor måste ha gått fel. Visst hade de?

Jesus gick helt lugnt fram till soldaten främst i den stora hopen och frågade:
- Vem söker ni?
Han svarade:
- Jesus från Nasaret!

Jesus svarade dem och sa:
- JAG ÄR den ni söker!

Genast föll alla i hopen på knä inför honom.

Då så jag Judas Iskariot.
Han stod där och tittade på Jesus. Mitt i den stora skaran. Så började han gå, kryssa fram genom massan av människor, facklor, påkar och svärd. Han banade sig väg, fram till Jesus, trängde sig tätt intill Honom... böjde sig fram
Och
Kysste hans kind!
Jesus såg honom rakt in i ögonen och sa milt:
- Nu har du gjort ditt, min vän.


Då hände allt på en gång!
Kaos bröt ut!
Petrus drog fram ett svärd ur sin klädnad, klumpigt svingade han det och högg av en av tempeltjänarnas öra... så det föll till marken. Jesus böjde sig ner, tog upp det och helade honom!
Alla slogs, sprang, försökte fly för sitt liv.
Soldaterna grep tag i Marcus, en av de yngre, men han kröp ur sina kläder och sprang naken därifrån.

Alla övergav Jesus.
ALLA övergav vi Jesus!

En av lärjungarna följde efter soldaterna i smyg, för att se vart man förde honom.
Man tog honom, Jesus, till översteprästen, Kajafas, hus. Där förhörde man honom, hånade och slog honom. Man förde honom till Roms representant i det bångstyriga Israel, ståthållaren Pontus Pilatus.
Men han kunde inte finna något att döma Jesus för, så han skickade iväg Jesus till kung Herodes. Hos Herodes lät man tortera honom, föra fram falska vittnen och därefter skickades han tillbaka till Pilatus.

Varje år vid påsk frigav Romarna en judisk fånge, för att blidka det upproriska folket och hålla dem lugna.
Så Pontus Pilatus sa: Jag vill frige denne man.

Men de skriftlärde ville att Barabbas, en mördare skulle sättas fri istället.
Då sa Pilatus
- Låt folket välja!

Men de skriftlärde var rädda för Jesus, de visste nämligen att folket älskade honom så de gick runt och hetsade folket att ropa att Barabbas skulle friges och Jesus korsfästas.

Så tänk er nu ett stort torg fyllt med tusentals människor som alla väntar på att få se en av sina landsmän friges av de förhatliga romarna. Hela luften vibrerade av uppskruvad förväntan och av en stämning man nästan kunde ta på.
Så när Pontus Pilatus trädde fram inför folket blev allt knäpptyst och sorlet dog ut.
När Pilatus sa:
- Vem av dessa båda vill ni att jag ska frige?'
Dånade ropen:
- BARABBAS! BARABBAS! BARABBAS!
Pilatus sa då:
- Vad vill ni då att jag ska göra med denne Jesus, som ni kallar Messias Judarnas konung?
När folket hörde honom kalla Jesus "Messias" exploderade de och ropar med en röst:
KORSFÄST! KORSFÄST! KOSFÄST!
Deras Messias skulle ju befria dem från Roms ockupation inte dö på ett kors! Den mest skamliga död man kunde dö!

Jag såg hur Jesus tittade nästan sorgset på folket, med en sådan intensiv smärta i blicken och med sådan kärlek... det var som om han ville säga att han förlät dem...

Sedan tog soldaterna honom med sig och hånade, torterade, piskade honom tills hela Jesu rygg var täckt av blodiga köttsår. Därefter fick han själv bära den tunga tvärbjälken han skulle spikas upp på men eftersom Jesus var så svag efter all misshandel och tortyr föll han gång på gång.
Jag och Jesu mor, Salome och några av de andra kvinnorna följde honom när han fördes till Golgata, en kulle utanför staden, som såg ut som en döskalle. Vi grät och Maria Jesu mor ropade ut sin smärta. Jag stöttade henne och några andra kvinnor hjälpte mig att hålla henne uppe. Vi såg hur soldaterna tog tag i en man som stod där och chockad tittade på allt som skedde. Han fick bära Jesu tvärbjälke resten av vägen.

Soldaterna tog Jesus och spikade fast honom på korset.
Tårarna strömmade ner för mina kinder när spikarna drevs in i hans händer. Varje hammarslag var som en kniv in i mitt hjärta. Maria, Jesu mor, stod vid min sida och jag höll om henne medan hon darrande utstötte kvidande ljud och allt vi drömt om sakta dog med mannen som vi alla älskade så högt.
Jag såg hur prästerna gick fram, medan korset restes upp mot skyn. De pekade finger åt honom, hånade och bespottade Jesus. Allt medan han var tyst och såg på dem.

Hur kunde de? Sparka på en man som redan var slagen!! Jag var så arg så jag skakade, mina ben darrade, kinderna var blöta av tårar, inom mig var allt kaos.
Ingenting stämde längre!!


HAN SKULLE JU INTE DÖ!
Han skulle ju inte DÖ!
Han skulle ju inte...

Då lyfte Jesus blicken mot himlen och utropade:
- "Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör!"
Sedan blev allt svart som natten trots att det var dag. Solen miste sitt sken, fåglarna tystnade, hundarna slutade skälla, inga barn hördes längre lekande skratta. Allt var tyst som döden själv, I tre timmar var allt mörker. Sedan vände Jesus åter sin blick mot himlen och ropade med hög röst:
- "FADER! I dina händer överlämnar jag min ande! "

Sedan dog han.

Klippan brast, jorden bävade och förlåten i templet delades, uppifrån och ända ner, i två delar.
Josef från Arimatea, som själv satt i det stora rådet, gick till Pilatus och bad att få ta ner Jesu kropp och begrava honom. Man lade honom i en klippgrav. Eftersom det var sabbat nästa dag så hann vi inte smörja kroppen, vi brukar göra så med våra döda. Man lät rulla en stor sten för öppningen och satte ut vakter...
som om någon av oss skulle stjäla vår älskade väns döda kropp!

Nästa dag var den värsta i mitt liv. Jag bara grät och skakade. Vi satt tillsammans några av lärjungarna och Jesu mor. Vi var rädda att överhuvudtaget gå ut. Tänk om de arresterade oss också! "Som det går mästaren så går det för lärjungen" det visste ju alla!

Tidigt nästa morgon gick jag och Maria, Jesu mor, Susanna, Johanna och några andra kvinnor till graven. Vi gick iväg dit tidigt innan solen gått upp, när det ännu var mörkt ute. Vi gick med tunga steg, med oss hade vi kryddor och salvor att smörja kroppen med. Jag gick där och funderade över den där stenen de rullat för öppningen och tänkte att den nog var väldigt tung. Jag undrade vad vakterna skulle göra när vi kom dit. Tänk om de arresterade oss, men några ofarliga kvinnor skulle de väl knappast bry sig om, eller?
Sakta såg jag hur mörkret blev allt gråare. Snart skulle en ny dag gry. Vad hade den med sig. Vi hade förlorat allt och för oss fanns ingen framtid. Någonstans måste vi kanske ändå fortsätta leva. Men hur var det möjlig att leva när livet själv hade dött?

Så nådde vi graven. Men någonting var fel. Det såg jag på en gång.
Soldaterna... vart var soldaterna? De fanns inte någonstans.
Stenen var borta! Den låg där omkullvält på marken och var inte längre framför öppningen. De andra kvinnorna blev helt skräckslagna, släppte allt de hade i händerna och skrek högt av fasa.
- Maria vi måste springa härifrån, NU! Vi kommer få skulden för det här! De dödar oss. Maria! Kom nu!
De skrek på mig att komma. Men jag bara stod där! Tankarna snurrade runt i mitt huvud.
Vad hade hänt? Vart var Jesu kropp? Inte hade någon varit så grym att de skändat kroppen? Hade någon stulit den? Jag måste få veta!!
Så medan de andra sprang tillbaka hem och solens strålar sakta klättrade upp över horisonten, gick jag in i graven.
En solstråle lös upp gravkammaren och jag såg att den var tom! Fasa fyllde hela mitt inre och jag vände mig om för att gå ut. Nu var allt slut tänkte jag, nu finns ingenting kvar av godhet i världen. Det sista ljuset hade slocknat.
Då såg jag två män sitta där Jesu kropp legat. Inte hade de varit där innan, hann jag tänka innan de sade;
Maria, Varför söker du den levande bland de döda?
Det strålade om deras vita kläder och jag förstod att det var änglar.
Allt gick runt nu! Jag vände mig om och gick ut, totalt förkrossad, med tårarna strömmande ner för kinderna. De förbaskade tårarna, fanns det inget slut på dem? Fanns det inget slut på denna mardröm? När jag sakta gick bort mot Jerusalem kände jag att det var någon bakom mig. Jag vände mig om för att se vem det var, Där stod en man, han kändes bekant på något sätt. Jag trodde det var trädgårdsmästaren så jag skrek till honom:
- Var har ni lagt honom? Vart har ni lagt kroppen? Det räcker nu! Förstår du inte? Vart är min mästares kropp?
All min sorg, all min besvikelse och ilska som knutit ihop sig inom mig brast slutligen och allt exploderade i raseri!
Men mannen bara såg på mig. Sedan log han och sade: Maria!

Då såg jag att det var Jesus! Jag kände hur allt mörker plötsligt skingrades och allt runt omkring fick nya färger!
Jag rusade hem till Jerusalem och ropade till dem jag mötte på vägen:
- Han har uppstått. Precis som han sa att han skulle! Jesus lever! Han lever!!
När jag berättade det för hans lärjungar trodde de inte på mig!
Sedan kom ett par lärjungar som varit på väg till Emmaus och berättade at även de hade mött den uppståndne Jesus. Men inte heller dem trodde lärjungarna på. Men till sist visade sig Jesus även för dem. Han sade:
- "Åt mig har givits all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar, döp dem i Faderns, Sonens och i den Heliga Andens namn. Och jag är med er till tidens slut!

Vet ni, mycket mer finns att säga om allt som Jesus sade och gjorde när han vandrade här på jorden. Men jag tror inte att hela världen skulle rymma alla de böcker som då måste skrivas!