århundradena lyfter som svarta fåglar
på väg mot sina kontinenter

kvar ligger sjön blank som vore den nedfryst
den vet kanske inte själv

mitt i allt: en maskros i oktober!
det är jordens sista solsnorkel inför
det långa mörkret

jag får för mig att ringa farmor
men vilket nummer? jag försöker...
så minns jag - hon är död sedan tio år

medan vi pratar ser jag plötsligt rummets väggar
de har alltid varit där, men jag har aldrig sett dem
det är som ett tillfrisknande från en svår sjukdom
till en annan, en av liv och död och det däremellan