Under regnet på terrassens smattrande tak
 såg jag dig med henne
För första gången på en fest i början av februari
 bevittnade jag det du kom att älska

Regn som drog sig som ärr i mitt ansikte
 formade sig med de salta och tunga tårarna
På vägen utanför det röda tegelhuset
 kollade du bort ifrån mig

  jag vill inte se dig mer

Ensam tillsammans med alkoholen
 vaggades jag av ångesten till sömns
Tjugo minuter ifrån mitt tomma skal
 kunde jag höra dig prata om mig

Dina korta meningar med snabba svar
 ekade högljutt i mitt huvud
En tydlig siluett av dig
 som rörde sig ifrån mig

  det kommer aldrig att bli du och jag

Var det sista jag hörde ifrån dig
 och dina tankar
Du var det sista jag såg
 innan jag tappade kärleken

  totalt